Kanske känner du igen dina tankar. Man kan fråga sig vad de kommer ifrån.
Dåligt samvete kommer ur två olika källor.

1) Man utsätter någon annan för skada, förödmjukelse eller bryter en helig överenskommelse. När man gör det så drar man på sig en skuld till denna person. En skuld som man aldrig kan betala. Det visar sig oftast genom skamkänslor. Skamkänslor och dåligt samvete är tvillingar. Det man utsatt människor för kan aldrig göras ogjort. Gjort är gjort.
Man söker ibland förlåtelse av den utsatta. Mest kanske för att man tror att saken då är utredd. Ibland kan den ju faktiskt vara det. Man kan släppa händelsen och gå vidare. Men oftast inte. Skadan är skedd. Att be om förlåtelse gör man oftast för att min skuld skall bli lättare att bära. Skulden kan dock ingen ta ifrån oss. Den får man bära själv som en del av den man är och lära sig leva med den. Framför allt lära sig av det man gjort.

2) När man inte drar gränser, säger ifrån eller tar på sig för mycket så respekterar man inte sina egna behov och gränser. Man kämpar för att göra det man påtagit sig. Men inte av plikt så mycket som för att undgå det dåliga samvetet. Man vet att om man inte gör det man sagt så tittar det dåliga samvetet fram i själen. Och så mår man dåligt.
Vad man egentligen borde ha gjort är att respektera sig själv, avvisat den andres önskan, begäran eller krav med den tydlighet som krävdes. Men ilskan över att inte ha gjort det – att man inte stod upp för sig själv genom att säga nej när man egentligen ville det, vänder man mot sig själv och det bubblar upp som dåligt samvete.

Detta beteende har också en stark koppling till självbilden. Bär man en självbild t.ex. av att man inte duger, är tillräckligt bra eller vad det nu vara månde, behöver man ibland bekräfta den genom att leva upp till den lite då och då. Genom att till exempel inte hinna med att göra det man påtagit sig.

Det dåliga samvetet säger alltså två saker till dig:
Lär av dina dumheter och var noggrann med dina gränser.

Mer om synd och förlåtelse i arkivet.