När barnen flyttat hemifrån och börjat sitt eget liv. När åren gått och det bara är du och jag, igen. Då kanske man upptäcker att en och annan rynka parkerat i sin älskades ansikte, som en markering av att många år har gått. Vi är inte så unga längre. Nu är det barnen som är unga och vår naturliga samvaro som föräldrar har förändrats.
Många frågor kan uppstå när man ligger i sängen och inte kan somna:
Vad skall vi nu göra med all tid?
Vad vill jag göra?

Eller också trallar man bara på som inget hänt och dekorerar tomheten så att den blir lättare att stå ut med. Kanske lägger sig i sina barns liv och leverne för att man inte kan finna något meningsfullt i sitt eget.

Varför skall vi vara ihop nu, egentligen? Nu när det bara är vi två. Det kan hända att man blivit så van vid varandra att man glömt bort vad jag attraherades av när vi var ihop i början. Men att skilja sig – nej. Någonstans i mig vet jag att jag är fäst vid min partner och vill ha honom/henne.
Men när jag blivit för van vid min partner försvinner lätt spänningen och nyfikenheten. Slentrianen lurar bakom gardinerna och samtalsämnena riskerar att tryta.

Då är det dags att skilja på sig. Bli särbos helt enkelt. Att hitta sig själv igen och återupptäcka min partner. Ge sig själv tillfälle att längta efter honom/henne. Att rå sig själv utan att ta begränsande vardagshänsyn till någon annan. Återfinna mina intressen. Umgås med mina vänner. Utveckla mina egna förmågor på mitt sätt. Leta efter det jag vill göra på egen hand. Vara med mig själv.
Och ha fantastiska möten med min partner då vi verkligen vill träffas och vara med varandra. Aktivt välja att ägna oss åt varandra för en stund. Inte tvingas till det bara för att vi bor under samma tak.

Att göra sig till särbos är som att ha kakan och äta den. Samtidigt.
Och man kan ju alltid flytta ihop igen efter ett tag. Ingenting varar ju för evigt.