Vad som är sant och vad sanningen är en diskussion som pågår i allt från filosofiska akademier till torparstugan på landet. Alla har hamnat i diskussioner om detta ämne någon gång. Kanske är det ett ständigt trätoämne i många relationer.
Att det ständigt engagerar oss har att göra med att sanningen förändras hela tiden. Och den enda sanning man behöver bry sig om är min egen sanning. Det räcker med att Jag vet.
Men hur vet jag att jag vet, att det är sant? Sanningen börjar med en känsla av visshet. Man närmar sig något, tvivlet börjar falna. När du slutligen vet att något är sant för dig, uppstår ett lugnt accepterande , oavsett vad det är.
När vi var små så hade vi en sanning. I tonåren en annan. Och nu en tredje. I morgon ytterligare en.
Ju mer vi lär oss om oss själva och världen, och det gör vi ständigt, desto tydligare blir det att vi mindre vet. Sanningen blir smalare, omfattar en mindre tidsrymd och ett krympande område. Vi vet inte längre hur det är med allting. Det kan vara nog så plågsamt att omvärdera sin sanning då och då. Och stå för den nya inför sin partner. Kanske bli bemött med – ”jamen du ändrar dig hela tiden”, ”dig kan man ju aldrig lita på” osv.
Alla har vi en liten tvivlare inom oss. En som dyker upp lite då och då och ifrågasätter. När tvivlaren dyker upp är det dags att titta på sitt liv i det område som tvivlaren dök upp. Tvivlaren är din bästa ledsagare till ny kunskap, insikt och förnyad sanning. Den hjälper dig att växa. Och är trons största fiende.

Om man får lust att söka sanningen kan man börja med att fundera varifrån jag hämtar mina sanningar.
Vilka är mina källor? Är det tidnigen, massmedia, grannens påstående, arvegods från föräldrar, djupa insikter efter lång introspektion, böcker, föreläsningar, bloggar?
Det går att komma in i långa intressanta diskussioner med sin partner bara genom att ställa den frågan.

En av parrelationens viktigaste funktioner är att stödja varandras sökande efter sanningen. Att göra det är att visa djup respekt för sin partner.