Balans
Balans i relationen.
Relationer som inte utvecklas tröttnar partnerna på och leder oftast till att man skiljs.
En förutsättning för att en relation skall vara till glädje är att den utvecklas. Att man finner nya dörrar att öppna, nya utmaningar att acceptera och utforska okända fält i en själv. Då känner man själva meningen med att ha en relation – att stödja varandras utveckling.
Vore vi perfekta, färdigskapade redan från början skulle det vara meningslöst att leva. Inget fanns att sträva efter eller upptäcka hos sig själv eller min partner. Lyckligtvis är ingen perfekt. Vi är ofullständiga och det är inbyggt i oss att vi vill utvecklas.
Så vi begår misstag, är elaka med varandra när vi är obetänksamma, utsätter varandra för oförrätter etc.
Då kommer hämnden smygande på oss. Vi vill ge igen. Med all rätt. Hämnden är ett sätt att skapa balans. Men att blint hämnas är destruktivt för alla relationer. Det leder till vendettor, onda cirklar och undergång. Att kärleksfullt hämnas är däremot att rekommendera.
Det innebär att ge igen fast lite mindre. Det skall kännas för den andre att han/hon varit dum, elak etc. Men inte för mycket. Och känner du din partner så vet du vad som är rimligt.
Man kan även begära – kräva något av den andre som återupprättelse. Något som den andra måste offra något för att göra. Något som känns men inte för mycket i förhållande till vad den själv har gjort. Då så sker, återupprättas balansen i förhållandet.
Förlåtelsen fungerar inte i en parrelation. En parrelation bygger på likhet. Att förlåta den andre är att ställa sig över den andre, förheliga sig och göra sig större.
"Förlåter" vi så sker ingenting. Oförrätten dyker alltid upp senare, igen och igen.
"Minns du den där gången du....."
"Jag ser ditt misstag och jag är storsint nog att förlåta dig".
Bakom detta döljer sig förakt för den andre och sina egna känslor av förödmjukelse och sorg över förlorade illusioner över hur fint vi har det eller vad det nu kan vara för illusion som sprack. Känslorna måste respekteras. De kan inte gås förbi och ignoreras.
Detta uttryck för ens egen och relationens begränsning måste bejakas genom att den som orsakat detta måste få göra något för den andre. Men något litet mindre.
Och på motsvarande sätt är det på den "positiva" sidan. Om din partner gör något för dig, ger dig något eller visar sin uppskattning för dig så uppstår en obalans om du inte ger tillbaka. Man känner att man får för mycket. Man sätts i skuld. Så ge tillbaka, men ännu lite mer. Då vill din partner ge ytterligare något lite mer osv. Då hamnar relationen i en positiv spiral av utveckling och tillväxt, allt för att man vill återupprätta balansen.
Vore vi perfekta, färdigskapade redan från början skulle det vara meningslöst att leva. Inget fanns att sträva efter eller upptäcka hos sig själv eller min partner. Lyckligtvis är ingen perfekt. Vi är ofullständiga och det är inbyggt i oss att vi vill utvecklas.
Så vi begår misstag, är elaka med varandra när vi är obetänksamma, utsätter varandra för oförrätter etc.
Då kommer hämnden smygande på oss. Vi vill ge igen. Med all rätt. Hämnden är ett sätt att skapa balans. Men att blint hämnas är destruktivt för alla relationer. Det leder till vendettor, onda cirklar och undergång. Att kärleksfullt hämnas är däremot att rekommendera.
Det innebär att ge igen fast lite mindre. Det skall kännas för den andre att han/hon varit dum, elak etc. Men inte för mycket. Och känner du din partner så vet du vad som är rimligt.
Man kan även begära – kräva något av den andre som återupprättelse. Något som den andra måste offra något för att göra. Något som känns men inte för mycket i förhållande till vad den själv har gjort. Då så sker, återupprättas balansen i förhållandet.
Förlåtelsen fungerar inte i en parrelation. En parrelation bygger på likhet. Att förlåta den andre är att ställa sig över den andre, förheliga sig och göra sig större.
"Förlåter" vi så sker ingenting. Oförrätten dyker alltid upp senare, igen och igen.
"Minns du den där gången du....."
"Jag ser ditt misstag och jag är storsint nog att förlåta dig".
Bakom detta döljer sig förakt för den andre och sina egna känslor av förödmjukelse och sorg över förlorade illusioner över hur fint vi har det eller vad det nu kan vara för illusion som sprack. Känslorna måste respekteras. De kan inte gås förbi och ignoreras.
Detta uttryck för ens egen och relationens begränsning måste bejakas genom att den som orsakat detta måste få göra något för den andre. Men något litet mindre.
Och på motsvarande sätt är det på den "positiva" sidan. Om din partner gör något för dig, ger dig något eller visar sin uppskattning för dig så uppstår en obalans om du inte ger tillbaka. Man känner att man får för mycket. Man sätts i skuld. Så ge tillbaka, men ännu lite mer. Då vill din partner ge ytterligare något lite mer osv. Då hamnar relationen i en positiv spiral av utveckling och tillväxt, allt för att man vill återupprätta balansen.
Publicerad 2007-10-10 av Robert Seton med internt id 61.
Artikeln är okommenterad.
Artikeln är okommenterad.