Ledset barn, ledsen docka
En liten tragedi mitt i vardagen.
En liten människas sorg är en stor sak.
Vera satt mitt på golvet i vardagsrummet, ihopsjunken med huvudet lutande åt ena sidan. Solen strömmade in genom fönstret. Fadern ville omedelbart gå fram och lyfta upp sin femåriga dotter i sin famn och svänga henne runt som han alltid gjorde när han kom hem. Men hennes kroppshållning och tystnaden som vilade runt henne hejdade honom. Han hängde av sig ytterkläderna med all sin uppmärksamhet riktad på barnet på golvet.
Vera snyftade.
Så vände hon sig mot fadern och såg på honom med rödgråtna ögon. Hon sa inte hej, bara tittade.
Modern ropade hej från köket och fadern mumlade något ohörbart till svar. Den spröda tystnaden fick inte brytas. Varsamt gick han emot henne. Satte sig intill, utan att röra vid henne men så nära att hon kunde känna att han var där. Så satt de där en stund tillsammans. Det slamrade från köket. Middagen var i antågande. Solen värmde hans rygg.
– Pappa, viskade hon.
– Ja, Vera.
I den långa pausen som följde, trängde sig köksljuden på igen.
Sedan rätade hon på sig, drog en djup suck och sjönk ihop igen. Han lade försiktigt handen på hennes arm. Då lutade hon sig mot honom, gav liksom upp, lät tårarna falla och översköljdes av en ny gråtattack. Vred sig mot honom och stack in sin vänstra hand under hans arm. Kramade hårt varje gång det kom över henne igen.
Då såg han vad som låg i hennes famn. Huvudlös, livlös och sönderriven.
– Dockan är död, sa hon.
Fadern sa inget, höll bara hennes hand och satt med henne.
– Jag ser det, sa han sen. Din fina docka. Som du berättat så mycket hemligheter för.
Modern ropade från köket att maten var klar och "kom och ät". Det gick inte missförstå att just nu var maten färdigberedd, varm och stod på bordet.
Fadern lade armen om sin dotter och bad henne berätta vad som hade hänt.
– Jag vet inte, sa hon förtvivlat. Jag hittade henne här alldeles nyss. Under soffan.
Katten gonade sig i solen. Vände sig på rygg och sträckte ut sig i soffan.
Vera och fadern satt en stund och höll om varandra tills den andra kallelsen från köket nådde dom. Vera hörde kallelsen och blev påmind om att det sög lite i magen. De reste sig tillsammans, höll varligt om dockan och gick mot köket.
– Jag hämtar en kudde så hon har att ligga på, sa fadern.
Vera placerade sin döda docka på kudden och kom och satte sig vid bordet.
På kvällen lades den irreparabla dockan i en skokartong och locket lades på. Som en ritual. Katten tittade besviket på. Efter att dottern somnat lade fadern upp dockan i sin kartong längst in i garderoben som de kommit överens om.
Det blev lite tomt utan docka.
Vera snyftade.
Så vände hon sig mot fadern och såg på honom med rödgråtna ögon. Hon sa inte hej, bara tittade.
Modern ropade hej från köket och fadern mumlade något ohörbart till svar. Den spröda tystnaden fick inte brytas. Varsamt gick han emot henne. Satte sig intill, utan att röra vid henne men så nära att hon kunde känna att han var där. Så satt de där en stund tillsammans. Det slamrade från köket. Middagen var i antågande. Solen värmde hans rygg.
– Pappa, viskade hon.
– Ja, Vera.
I den långa pausen som följde, trängde sig köksljuden på igen.
Sedan rätade hon på sig, drog en djup suck och sjönk ihop igen. Han lade försiktigt handen på hennes arm. Då lutade hon sig mot honom, gav liksom upp, lät tårarna falla och översköljdes av en ny gråtattack. Vred sig mot honom och stack in sin vänstra hand under hans arm. Kramade hårt varje gång det kom över henne igen.
Då såg han vad som låg i hennes famn. Huvudlös, livlös och sönderriven.
– Dockan är död, sa hon.
Fadern sa inget, höll bara hennes hand och satt med henne.
– Jag ser det, sa han sen. Din fina docka. Som du berättat så mycket hemligheter för.
Modern ropade från köket att maten var klar och "kom och ät". Det gick inte missförstå att just nu var maten färdigberedd, varm och stod på bordet.
Fadern lade armen om sin dotter och bad henne berätta vad som hade hänt.
– Jag vet inte, sa hon förtvivlat. Jag hittade henne här alldeles nyss. Under soffan.
Katten gonade sig i solen. Vände sig på rygg och sträckte ut sig i soffan.
Vera och fadern satt en stund och höll om varandra tills den andra kallelsen från köket nådde dom. Vera hörde kallelsen och blev påmind om att det sög lite i magen. De reste sig tillsammans, höll varligt om dockan och gick mot köket.
– Jag hämtar en kudde så hon har att ligga på, sa fadern.
Vera placerade sin döda docka på kudden och kom och satte sig vid bordet.
På kvällen lades den irreparabla dockan i en skokartong och locket lades på. Som en ritual. Katten tittade besviket på. Efter att dottern somnat lade fadern upp dockan i sin kartong längst in i garderoben som de kommit överens om.
Det blev lite tomt utan docka.
Publicerad 2007-11-08 av Robert Seton med internt id 65.
Artikeln är okommenterad.
Artikeln är okommenterad.