Vera skulle man kunna kategorisera in i facket "tredje generationens invandrare". Farföräldrarna kom till Västerås på 1950talet med den stora arbetskraftsinvandringen. De hade med sig Veras far och hans två halvvuxna syskon. Så snart Veras far hade slutat skolan gifte han sig med Veras mor som också invandrat med sina föräldrar från dåvarande Jugoslavien. Vera kom till världen tidigt i äktenskapet. Hon föddes på BB avdelningen på ett sjukhus i Västerås.
Den första störningen i Veras viktlösa tillvaro i livmodern kom när den drog ihop sig för första gången. Pulsen gick upp tillfälligt och återgick strax till normalläge. Sammandragningen markerade en början till den mest dramatiska förändringen i hennes knappt 9 månader gamla liv. Hittills hade modern funnits runt henne i varje sekund, allerstädes fysiskt närvarande. Vera hade varit sammankopplad med modern via navelsträngen som hade försett henne med allt hon behövde – näring och värme. Ur denna perfekta tillvaro skulle hon snart tryckas ut genom en trång kanal.

Det första som mötte henne när hennes huvud kom ut var ett skarpt ljus. Hennes ögon hade inte mött direkt ljus förut. Bara uppfattat vissa skiftningar i mörkret när modern låg på badstranden och lögade sig i solen för en stund. Då hade hennes halvöppna ögon uppfattat en svagt ljusare nyans i det trygga mörker som omgav henne. Det obarmhärtigt skarpa ljus som nu träffade hennes ögon, tvingade ögonens stavar och tappar att rivstarta sitt arbete vilket smärtade oerhört. Så hon blundade allt hon förmådde. Barnmorskan behövde ljuset för att kunna arbeta och ha kontroll på skeendet. Att barnen knep igen ögonen var för henne naturligt. Så hade de ju alltid gjort.
Strax därefter upplevde Vera att något berörde hennes kropp. De främmande händerna var den första direktkontakten med omgivningen som hennes hud registrerade. De tog tag om benen och nacken och lyfte henne från modern. Hon kunde inte längre känna modern omkring sig, inte höra hennes hjärtslag. Dova, genom moderns kropp och fostervattnet filtrerade ljud var allt hennes hörselsinne dittills hade uppfattat. Nu träffade hennes örsnäcka skarpa ljud av metallinstrument som slamrande lades ner i rostfria skålar.

Nu skulle hon fullständigt och för alltid, fysiskt skiljas från sin mor. Den näringsled som försett henne med allt hon behövt för att leva och i vilken det fortfarande pulserade, klipptes av. Därefter lades hon på en kall främmande yta av rostfri plåt. Blöt av fostervatten som redan börjat avdunsta upplevde hon för första gången kyla runt hela sin kropp och tydligast på ryggen, där plåten mötte hennes hud. Hon var ute i en främmande värld, helt utan kontakt med sin livskälla.
Vera låg på rygg med benen högt uppdragna mot hakan och armarna nära bröstkorgen. Såsom hon legat i hela sitt liv. Någon gjorde något, raskt och vant med hennes avklippta navelsträng. Därefter lyftes hon upp i benen, varligt men bestämt. Hon fann sig hängande upp och ned så att ryggraden som varit naturligt krummad, tvingades räta ut sig. Varje kota bändes ut i ett nytt läge.
Det brände det till i vänstra skinkan när barnmorskan klatschade till henne för att få igång hennes andning.
Ingen i rummet hade tänkt tanken att Vera skulle kunna börja andas alldeles av sig själv när hon var redo. Långsamt och försiktigt med små trevande andetag så att lungsäckarna kunde väckas steg för steg i sin egen takt. Nu tvingades luften hela vägen ner i lungorna på en gång. Ryggen hade tvingats räta ut sig av huvudets tyngd, bröstkorgen alldeles för tidigt öppnad och samtliga lungsäckar tvångsstartade. Allt smärtade oerhört så hon uppgav sitt första skrik. Alla i rummet log av lättnad. Vera hade tagit sitt första andetag.
Barnmorskan höll upp henne i ljuset för att hennes mor skulle se henne. Vera knep ihop ögonen all hon förmådde för att skydda sig för ljuset. Därefter lades hon åter på plåten och torkades av med, som Vera upplevde det, sträva tygstycken. Allt som vidrörde hennes hud den allra första tiden upplevde hon som strävt. Hon lades sedan i en bäddvagn och rullades ut till ett rum med annat ljus, andra dofter och ljud. Modern skulle hon inte återse förrän flera timmar senare. Vera låg helt stilla med stängda ögon som för att hålla sig kvar i sig själv. Personalen som såg henne uppfattade henne som sovande och lugn.

Som rutinerna föreskrev, fördes hon efter en stipulerad tidsrymd efter födelsen in till sin moder där hon lades vid bröstet för att ammas. Efter en stund somnade hon tryggt i moderns famn när hon åter uppfattat den hjärtrytm som varit hennes livsnerv genom hennes 9 månader gamla liv. När tiden för samvaron med modern var slut, flyttades hon enlig gällande rutiner över till sin bäddvagn och rullades in i salen där alla nyfödda vistades. Hon vaknade omedelbart då hon inte längre kände moderns hjärtrytm. Runt omkring sig hörde hon svaga skrik och gnyenden. Hon skrek. Hon fortsatte att skrika eftersom det var det enda sättet hon kunde uttrycka sig på. Ensam, än en gång bortförd från modern. Den enda trygga källa hon visste av. När orken tröt i Veras nyfödda kropp, tystnade hon och slöt sig i sig själv.
– Nu sover hon så sött den lilla, sade undersköterskan som just passerade hennes bädd.
När schemat så stipulerade skulle hon återförenas med modern.

Personalen på förlossningsavdelningen var välutbildad och erfaren. De hade alla arbetat länge och var hängivna i sitt arbete. Allt som de gjorde för och med mödrarna och de nyfödda barnen, gjorde de med ömhet och så mycket professionalism som deras yrke och erfarenhet bjöd och det var helt i linje med den tidsanda som rådde.