Att vara ihop med någon innebär många saker. Kanske dela hem, säng och familj. Och att ge upp en del av sin frihet genom att förbinda sig till en annan. Man skapar en tyst överenskommelse om att dela livet tillsammans. Denna förbindelse för med sig förpliktelser till varandra som man inte alltid kan förutse. Men dom finns där och visar sig när man känner sig förbigången, osedd eller inte behandlad med ömhet. Man blir naturligtvis sur, avvisande eller arg. Bandet vi skapat mellan oss har gått av. Vi börjar snart kritisera vår partner för att han/hon inte ser mig, inte bryr sig eller aldrig tar hänsyn till min vilja.
Vi har redan glömt vilka förpliktelser vi har gentemot varandra. Kanske har vi inte ens pratat om det. Pratat om vari förbindelsen består och vilka förpliktelser den för med sig för var och en. Vad jag vill och inte vill.
Att säga "jag vill….. jag vill inte……" är ett viktigt uttryck från sig själv. Och när jag gör det så sätter vi den andra fri att bestämma om han/hon vill ge mig det eller ställa upp. Det är respektfullt då vi utgår från att den andre är fullt kapabel att fatta sina egna beslut om vad den vill och inte vill.

Däremot innehåller inte uttrycket "jag vill" en order, en vädjan eller en förväntan på den andre att den skall efterkomma min vilja. Ger man sin partner förtäckta order slår det bara tillbaka på en själv och förhållandet blir destruktivt. Ett kärleksförhållande bygger på jämställd olikhet där ingen är större än den andra.

Åtagandet att vara ihop byggs bäst genom kommunikation. Den bästa kommunikationen är att säga vad man vill och inte vill.
Vår förbindelse blir tydlig och förblir ett smycke istället för en boja.