Katastrofer tenderar att ruska om våra liv. Askmolnet tillhör kanske inte kategorin katastrofer då ännu ingen omkommit p.g. av det. Men det ruskar om våra vanor och gör oss frustrerade för att det rycker undan det som vi moderna människor länge tyckt vara en självklarhet.

Plötsligt kan vi inte längre sätta oss på planet och förvänta oss att vi skall vara hemma eller borta på några timmar. Byta kontinent och land efter behag. En stor del av den moderna människans levnadssätt har fått sig en ordentlig törn av en liten vulkan som knappt någon kan uttala namnet på.
Vad händer då med oss? Var hamnar den frustration vi inte kan ta ut på politiker, makthavare eller någon ansvarig myndighet? Ingen konspirationsteori kan vinna trovärdighet.

Återstår att vända tankarna till sig själv. Frågor om vårt sköra, moderna och sårbara levnadssätt ligger nära tillhands. Det blir uppenbart hur små vi är i förhållande till naturens krafter och vilja.

Om nu naturen har någon vilja. Tänk om den har det?

Vi vet aldrig vad som händer.
Vi vet inte om vi kommer att komma hem i kväll.
Vi vet inte om vi lever i morgon.
Vi vet inte om vår käresta lever i morgon.
Dessa fakta skrämmer oss moderna människor. Men man kan ta dom till sig, reflektera över dom och till och med dra konsekvenserna av dom. Det är lättare nu vår tankeförmåga inte förlamas av sorg över massor av omkomna, i denna händelse.

Vi får en gratischans att sitta ner med den som står oss nära och reflektera över livet, mina livsvärden, vad som är viktigt och vad som vi vant oss om som självklart och som när som helst kan omkullkastas och bli till aska. Och priset för den moderna människans livsföring.
Många naturfolk anser att man inte skall färdas för fort. Då hinner nämligen själen inte med. Det kanske ligger en sanning i det.

Några funderingar som alltid bör hållas levande i en relation så att man inte vaknar upp en morgon och inser att det är för sent.