Markus satt på bussen. Det pirrade i magen. Det var inte av hunger eller något olämpligt han ätit. Nerverna spökade även om han inte ville erkänna det för sig själv. Kanske var det den krocken mellan ”det här har jag lämnat bakom mig” och ”man måste ju gå på sånt här?”
En vanlig klassreunion var väl ändå inget att vara nervös för?
Den första visserligen. Efter femton år. Och inte hade han träffat någon av sina klasskamrater efter studenten. Utom Sören förstås. Men de hade ju alltid varit kompisar, ända sedan grundskolan.

Markus hade gift sig och flyttat runt och klasskamraterna hade runnit bort ur hans liv. De hade väl inte umgåtts så där förfärligt mycket under gymnasietiden heller. Han hade ju sina gamla kamrater som han alltid hade haft. Det är klart att visst skulle det bli kul att se vad som hade hänt med dom. Vilken bana livet hade lett dom in på.
Olle t.ex. Han hade ju så dåliga betyg jämt. Han orkade ju aldrig plugga. Vart hade han tagit vägen? Och Helen. Klassens snyggaste tjej. Som faktiskt Markus hade ihop det med en gång på ett party. Fast det blev inget mer än lite hångel. Kanske lika bra det eftersom hon egentligen var ihop med en kille som bodde på andra sidan staden, var lite äldre och turligt nog jobbade just den lördagen. Undrar om de gifte sig? Tankarna for runt i gamla minnen.

Skoltiden kändes långt borta. Livet hade förändrats och Markus hade svårt att uppbåda verklig entusiasm för denna tillställning. Det var som att gå tillbaka i tiden utan att veta varför. Han blev påmind om att han själv var femton år äldre. Inte på något vis gammal men ändå. Ungdomsårens frihet och sorglöshet och allt han föresatt sig att göra och åstadkomma under denna tid. Vad hade blivit av det? Det som föreföll så enkelt då, hade blivit så komplicerat och tilltrasslat nu. Eller var det så? Kanske han bara krånglade till det. Plikter, avbetalningar, deadlines och tvättstugeschema hade obetydligt inflytande över tillvaron på den tiden. Nu var det en självklar styrfaktor i livet. Klart att saker och ting förändras.
Han sträckte ut sin vänstra hand och tryckte på knappen som signalerade till chauffören att stanna på nästa hållplats. Gick av bussen och vandrade den sista sträckan fram till villan där tillställningen skulle gå av stapeln. Pirret i magen ville inte ge med sig. Han tog några djupa andetag och ringde på.
Sorlet inifrån huset träffade honom så snart världen öppnade dörren.

– Tjenare Markus. Välkommen. Kliv på för tusan.
Värden sträckte fram sin hand och de skakade händer. Något de aldrig gjort under skoltiden. Där hade man mest dunkat varandra i ryggen och tjejerna hade man kramat om.
– Häng av dig rocken där och gå in och ta för dig. Alla är här utom Sören och Helen. Henne minns du väl? Värden lutade sig emot Markus.
– Hon med dom fina tuttarna, viskade han. Hon är hemma med sjuka barn.
Han är sig lik, tänkte Markus. Att Sören inte skulle vara där visste han redan. De hade snackat i veckan.
Markus sträckte på sig, kastade en snabb blick i spegeln och drog handen genom håret i en van gest innan han stegade in i vardagsrummet. Drinkarna vara serverade, sorlet ökade i styrka, snacksen gick åt och stämningen var uppsluppen. Som inledningen till en normal klassfest.

Fortsättning följer nästa vecka.