Kärleken är som alla andra känslor, flyktig. För att behålla den, förnya den och uppleva den igen och igen (med samma person) så måste den underhållas. För att underhålla den så måste man vara intresserad av den, dess uttryck, hur de förändras i takt med att man utvecklas och växer. Och man måste vara intresserad av föremålet för sin kärlek. Det man är intresserad av ägnar man tid åt, lär sig mer om och ger sin uppmärksamhet till.
Så den vanligaste och viktigaste orsaken till att kärleken falnar är att man tappar intresset. Man tar relationen och sin partner för givna.

Man kan bara älska någon som är olik sig själv. Någon som kompletterar mig och ger till mig det jag saknar. Som tar emot det jag ger och den saknar. För att bibehålla den kärleken måste man alltså se till att utveckla sin egenart och individualitet. Blir man för lika så upphör själva förutsättningen för kärleken

Men man måste skilja på att vara kär och kärlek.
Man kan bli kär eller förälskad när som helst. Väljer man sedan vara ihop med den som man är kär i, går det så småningom över. När man är förälskad är man blind, döv och dum. Blind för att man inte ser hur den andra faktisk är, med alla sina fel och brister Man ser bara det fantastiska och blundar för allt som inte är vackert, fantastiskt och härligt med den här personen. Döv därför att man inte hör alla varningssignaler, vad kompisarna säger etc. Dum för att man inte vill förstå att det är en alldeles vanlig människa man träffat med fel och brister, fördelar och fantastiska egenskaper.

För att förälskelsen skall utvecklas till kärlek så måste den överleva uppvaknandet ur förälskelsen. Förälskelsen tar ju slut efter ett tag.
De vanligaste är att man tror att man älskar den person man är kär i. När man väl vaknar upp så tror man att han/hon förändrats och därför kan man lätt få för sig, att man inte älskar honom/henne längre. Det som har hänt är att man slutat att vara förälskad.

Förälskelsen kommer snabbt och kärleken tar tid på sig.