När man älskar en annan människa så står man ut med dennes egenheter och infall den första tiden och till en viss gräns i alla fall.
Handlar det om missbruk och våld så faller det utanför denna diskussion. Upptäcker man att partnern är våldsam skall man omedelbart säga upp bekantskapen. Vad gäller alla former av missbruk så måste det till experthjälp för att ta sig ur det.

Men den normala slarvigheten?

När han aldrig lägger de smutsiga strumporna i tvättkorgen.
När hon aldrig kan lära sig att skära osten på rätt sätt. Ständig kälkbacke.
När han efter åratal av tjat inte förstår att han skall ställa in tallriken i diskmaskinen efter sig.
När hon aldrig vill föra kassabok över utgifterna.

Oftast är det faktiskt små praktiska förtretligheter eller små besynnerliga beteenden det handlar om. Egenskaper hos den andre som vi till en början tyckte var charmiga tillkortakommanden. De tenderar att växa och snart tar man dom som tecken på att han/hon inte älskar mig. Eftersom han/hon inte ändrar sig.

Men det är dock sällan det är praktikaliteterna som det handlar om. Det handlar nästan alltid om djupare liggande sammansatt missnöje med sin egen livssituation.

Men när har man fått nog av den där odrägliga dröshanen eller olidliga slarvmajan? Som man försökt och kämpat med i kanske flera år. Kommer man till en punkt där man fått nog och bryter upp, trots att man vet att man älskar honom/henne?
Många kommer tidigt till den punkten och ger upp, går vidare och finner sig en ny partner. Skyller på att det inte gick att leva med en sådan slarver eller vad det nu var för något.
Då har man glömt att titta djupare, bakom de praktiska knepigheterna som alla människor har. Dessutom har man glömt alla de goda, fantastiska, härliga egenskaperna som den andre har.
Och man kommer aldrig bli nöjd. Eftersom man inte är nöjd med sig själv.

Men när har man fått nog?
Svaret är: Aldrig.
När man så småningom lär sig att älska den andres svagheter och slarvigheter, då förstår man.