Man kan lätt få för sig att rak kommunikation alltid är bra.
Man skall säga vad man tycker. Och vara ärlig. Inte svamla utan prata ur skägget.
Alla har väl någon gång ställts inför dessa krav och brutit samman invärtes för att vi inte kunnat svara upp till dessa i stunden oöverstigliga villkor. Man vet inte alltid vad man tycker, ibland tycker man faktiskt ingenting och man måste inte alltid säga vad man tycker. Ofta är det klokt att vara tyst.

Att vara rak är dock inte samma sak som att säga rakt ut vad man tycker. Att bli en “sanningssägare” och ha åsikter om allt mellan himmel och jord borgar möjligtvis för en karriär som politiker men är inget självändamål. Vem behöver sanningen och vad är sant kan man undra.
Tyckande är dessutom högst personligt och alltid begränsat till tyckarens världsbild.
Så sanningsägarens rakhet kan man betacka sig för.

En annan sorts rakhet handlar om att uttrycka vad man vill och inte vill.
Din partner frågar dig om du vill följa med på en promenad.
Ett rakt svar kommer från det du vill eller inte vill. För att kunna svara måste man faktiskt kolla vad man vill.
Ja jag vill gå med.
Det svaret leder vidare, som alla svar med som börjar med ett ja. Man kan före resonemanget vidare, bestämma väg, hur länge, mål etc. Båda är fria att utforska vad man vill.
– Nej det vill jag inte.
Detta svar sätter frågaren fri att ta ställning hur den skall agera. Gå själv, fråga någon annan eller stanna hemma.
Jämför med andra typer av svar som formulerats ur rädslan att såra, inte låtsas veta, undanflykter, motfrågor, viljan att vara till lags etc. Alla svar som kommer ur idéer om hur vi skall uppföra oss och inte uppföra oss. Idéer som alltså gör det svårt för oss att veta vad man vill.
Man kan också säga vad man vill. Som ett enkelt konstaterande.
– Jag vill gå på promenad med dig.
Ett rakt uttryck av min vilja som sätter den andre fri att ta ställning till vad den vill. Det leder ofelbart till ett möte mellan två olika människor.
Mer av samma sort:
Jag vill ha en kram av dig.
Jag vill sitta bredvid dig.
Jag vill ha dig, helt och hållet här och nu.
Jag vill vara för mig själv.
Att uttrycka sin vilja förutsätter förstås att man vet vad man vill. Och att man vet att man vill det.

En annan viktig aspekt på rak kommunikation är hur man uttrycker sig. Inte bara med ord utan med tonfall, gester och annat kroppsspråk därtill.
Ett barsk tonläge med genomträngande blick tillsammans med repliken "Jag vill gå på promenad med dig" är inget uttryck för en vilja. Det är ett försök till kommendering.
Det är alltså helt avgörande hur du uttrycker dig. Faktiskt mycket viktigare än hur orden faller.
Man kan lära sig ärlig rakhet på detta sätt genom att fundera över sina sina förväntningar/förhoppningar om en viss reaktion, när man har något viktigt att säga.
Den reaktion du får visar hur väl du lyckas.