Att fler lever i stjärnfamiljer idag än för tjugo år sedan går säkert att statistiskt säkerställa. Hur det är att leva i en stjärnfamilj går varken statistiskt eller känslomässigt att enkelt beskriva.

En stjärnfamilj till skillnad från en kärnfamilj har fler än två vuxna som föräldrar och det kan finnas "syskon" som inte alls är släkt och det kan finnas farmödrar som inga biologiska barnbarn har. Kort och gott: det är en glimrande glittrande stjärna med många olika både intressen och lojaliteter.

Det första steget för att få stjärnfamiljen att vara en god plats för barn att växa upp i, är att förstå att det är:
svårt och ibland outhärdligt smärtsamt att få det att fungera.
Jag påstår att alla som hävdar något annat antingen ljuger för sig själva eller för oss andra. Å andra sidan är det inte alldeles enkelt att leva kärnfamiljsliv heller.

Varför denna hetta kring stjärnfamiljens svårigheter? Är det därmed något att undvika? Absolut inte – att leva som stjärna är berikande, roligt och en aldrig sinande källa till nya upptäckter om närhet, värme och lojaliteter.
Det som ger upphov till hettan är att när vi ger oss in i äventyret så är det lätt att tro att kärleken till varandra kommer överbrygga alla eventuella andra svårigheter. Det gör den inte.
Det underlättar om man förstår att när man gifter sig med en partner som redan har barn, blir man i ett svep "släkt" även med partnerns ex och hela hans/hennes familj. Vare sig man vill det eller inte. Oavsett huruvida ex:et är en ärkeknöl eller inte så finns han/hon där och vi kommer få dela en hel del vardag tillsammans. Han/hon finns där representerad genom sina barn och blir därmed alltid närvarande.
Likaledes fast tvärt om blir det om jag som har barn gifter om mig – jag gör mitt ex till släkt med min nya partner och, ärligt talat, hur många av oss frågar våra ex vad de tycker om våra nya partners?


Vid tangentbordet: Jenny Seton