Alla förhållanden rör sig på en skala från kamratligt till innerligt. Eller fastnar någonstans. Men man bör ibland fråga sig vad vi strävar mot, hur vi vill ha det med varandra. Oavsett vad vi tycker så kan man vara klar över en sak: tiden verkar hela tiden så att vi blir äldre. Vill vi åldras tillsammans, så småningom sitta i varsin gungstol med en filt över knäna och berätta gamla minnen för varandra?

Vi kan aldrig veta hur vi slutar men vi kan ta reda på vad vi vill och vad vi strävar efter med varandra och vårt förhållande.
När vi utrett den saken börjar arbetet med att driva på åt det hållet. Vad skall vi göra för att uppnå det vi vill? Kan vi göra det vi vill göra? Vill vi samma sak och vad gör vi om en av oss kommer på nya perspektiv och idéer?

Dessa frågor ligger alltid under ytan. Alltså frågan om hur vi har det. Kanske pratar vi inte med varandra om det utan med kamrater och vänner när min partner inte är närvarande.
Ibland är det så att man bara gled in i förhållandet och pratade inte ens om huruvida vi var överens om att vi var ihop. Ibland är det så att det är det enda man pratar om. Kanske så till den grad att förhållandet går sönder.

Men att vi behöver prata om dessa frågor är helt klart. Förr eller senare blir vi tvingade till det. Och har vi då ingen beredskap genom att vi aldrig pratat om ämnet tidigare då är det risk att det blir ordentlig kris.
T. ex. när min karriärvilja är större än lusten att vara med familjen.
Eller när vi får barn.
Eller när vi skall uppfostra tonåringen.
Eller när någon av oss känner lust till någon annan.
Listan kan bli lång. Livet bjuder många tillfällen att prata om livet och sitt förhållande. Det gäller att ta chansen när den bjuds.

Man kan börja med att fundera över tre saker:
1) vad pratar jag med min partner om
2) vad pratar jag inte med min partner om
3) vad borde jag prata med min partner om