– Jag åker och hämtar bilen på verkstaden. Peter stod i hallen och letade efter sin plånbok. Hans fru Eva frågade om han inte skulle hinna med att fika innan han gav sig iväg. Han beslöt att det ville han så de satte sig ner. Han berättade för Eva om det sällsamma mötet med Ellinor och vad som föregått det. Eva tyckte att alla tecken tydde på att han snarast skulle ta kontakt och prata med henne.
– Det kanske betyder någonting. Man vet aldrig, sa hon.
– Nä det är dags att åka så dom inte hinner stänga. Peter reste sig och frågade Eva om hon visste var hans plånbok var.
– Jag vet, sa hon. Jag skall gå och hämta den.
De tog avsked med en lätt kyss som de brukade göra. Tretton års äktenskap hade fört dom samman och lärt dom att börja acceptera varandras egenheter. Samma egenheter som, när dom blev förälskade var en del av charmen men snart blev ett irritationsmoment. Något dom tyckte att den andra borde ändra på, sluta med eller åtminstone "tänka på". Med åren blev det en del av den andre som dom till och med uppskattade och kunde skratta åt. De hade båda insett att alla försök att ändra på den andre var helt meningslösa. Det var bättre att lära sig uppskatta den andre som hon/han var. När de på kvällarna satt framför brasan och pratade om hur dom hade det så konstaterade dom att de faktiskt hade ändrat på sig lite grand. Peter var inte så slarvig som han var tidigare och Eva pratade inte bort lika många timmar i telefonen längre.

Ellinor hade bestämt Cafét som de skulle träffas på. Hon ville känna sig på hemmaplan. En ovan situation som denna väckte många minnen.
De trevade sig fram bland samtalsämnena och bestämde sig snart för att berätta för varandra vad som hänt under de arton år som gått. Peter började och var summarisk och tog bara upp de stora dragen. Han var ivrig att höra vad Ellinor hade att berätta. Hon frågade lite om hans fru och de två barnen, om hans jobb och om han fortfarande fotograferade lika ivrigt.
När hon berättade sin historia märkte Peter att han lyssnade med ett halvt öra. Den andra halvan lade märket till hans inre reaktioner. Han kände de gamla känslorna för Ellinor vakna till liv. Han upptäckte att hon var lika attraktiv som han hade tyckt när han först såg henne. Känslan av att äga henne gjorde sig påmind.
Ellinor hade inte skaffat några barn och levde inte i något fast förhållande. "Det har inte blivit så," som hon uttryckte det.
Hon avbröt sig för att gå och hämta mera kaffe.
– Du kanske vill ha en kopp också? frågade hon vänd mot honom med kaffekannan i handen.

I just den posen hade han sett henne många gånger. Med överkroppen vriden mot honom så att hennes kvinnliga former accentuerades. När hon kom tillbaka till bordet satte hon ner kopparna och tog av sig jackan. Lika snygg som då, for det genom Peters huvud.
De övergick till att skratta åt gamla minnen och prata om mer vardagliga ting.
Peters mobiltelefon ringde. Han svarade och förde en kort konversation med personen i telefonen, kopplade ner samtalet och stängde av telefonen.
Efter en stund betalade de sin räkning och lämnade Cafét. Ett lätt regn hade börjat falla och klockan närmade sig middagstid.

De låg i sängen. De sa ingenting under en lång stund. Han sträckte på sig, vände sig mot henne och rörde vid henne. Hon vände sig mot honom, drog upp täcket en bit över axeln och tryckte ner huvudet i kudden. Blundade. Ljuset var tänt vid det ena nattduksbordet. Klockan tickade. Ljudet av en droppande kran trängde in till de två i sovrummet. Han såg på hennes slutna ögon. Lät blicken vandra över hennes ansikte. Studerade noggrant alla hudens veck och kurvor. De långa mörka ögonfransarna som efter duschen var utan smink. Hennes tjocka, mörka hår hade fallit över hennes ena öga.
– Jag träffade Ellinor på stan i dag, sa han. Vi gick och fikade och berättade vår levnadshistoria för varandra. Vad som hade hänt sen sist.
– Vad hade hänt då, frågade Eva, hur har hon haft det i livet?
– Hon verkar inte ha haft det så roligt. Minnena kan spela en spratt i huvudet. Men vi kan prata om det sedan. Kom och ligg här nära mig.