Som all annan psykologi är det sammansatt av flera saker.
Att prata om känslor är inte särsiklt svårt när det gäller "positiva" känslor. Glädje, må bra, lycka etc. beskriver vi gärna spontant och analyserar sällan djupare. Positiva känslor är mer accepterade just därför att de är positiva. Känslor som är "negativa", sorg, nedstämdhet , obehag etc. vill vi inte ha och skall göra oss av med, undvika och lära oss att snabbt ta oss ur. Grunden till det är att de påminner oss om smärta, den smärta som vi från början lärde oss att undvika. När någon mår dåligt, är sorgsen eller är allmänt nedstämd så vill vi gärna hjälpa vederbörande bort från det tillståndet.
Som vi vill med allt annat. Bort med det dåliga och låt oss bara ha det positiva, bra, lyckliga, härliga osv.
Det första stora misstaget vi gjort är att vi har indelat känslorna i positiva och negativa. Känslor är känslor och dom är som dom är. Att vi gjort indelningen i positiva och negativa gör det svårare att stanna kvar med det som är.
Det här är positiva känslor, håll mig kvar här.
Det här är negativa känslor – ta mig härifrån.
Men som vi alla erfarit, vad det än är, så går det över, alltid.
Så vi behöver få hjälp med att vara kvar i den känsla som vi är i tills den går över av sig själv. Vilket är en utmaning i sig då känslor smittar. De väcker mina känslor. Därför är det lättare att vara med en person som skrattar än en som gråter. Man vill ju vara glad men inte bli ledsen. Återigen – vi vill få slut på gråten.

En annan viktig faktor är vilka erfarenheter vi bär med oss av hur våra käslor blev bemötta när vi var små. Våra förädrar lärde oss vad som var bra, dåligt, positivt eller negativt.
Titta nu skrattar/ler han – mamma och pappa blir lyckliga.
Nu gråter han – mamma och pappa blir ledsna och tröstar, (oftast för att få slut på gråten).
Vi blev inte respekterade för att vi kände som vi kände och uttrycke det. Vem fick höra av sina föräldrar – "Vad du är fin när du gråter och skriker"? Väldigt få av oss.

I och med att vi inte blev accepterade med alla känslouttryck så lärde vi oss snabbt att stoppa undan dom och tycka illa om den delen av oss som ville uttrycka det ”negativa.” Vi till och med skämdes när vi fick kontakt med något "negativt" som hat, ilska, ledsnad osv. Gick undan för att inte någon skulle se oss i det tillståndet. Ibland blev vi till och med skrämda av att vi kunde tänka negativa tankar om föräldrarna, syskon eller andra som man alltid borde älska och tycka om.
Med alla dessa lärdomar är det inte lätt att börja prata fritt om det svåra och smärtsamma.

Men känslorna kommer upp. I varje situation som på något sätt påminner om de smärtsamma tidiga situationerna dyker de upp. I kriser, konfrontationer, avvisningar, besvikelser osv, finns de där. Och vi låser oss. Självklart kan vi inte prata om det då vi aldrig tidigare gjort det. Det skulle vara som att riva runt i den gamla smärtan.

Då återstår frågan hur vi skall prata om känslor.
Mitt svar är:
Öva dig på att vara med honom/henne i det tillstånd som han eller hon befinner sig, utan krav på att prata. Det räcker med att finnas där. Var uppmärksam på din partner och lägg märke till vad du själv upplever, utan att göra något åt det.
På det viset bygger du det förtroliga klimat som behövs för att din partner steg för steg skall öppna sig, treva sig fram bland orden och hitta sitt sätt att beskriva sitt inre känsloliv.
När din partner kommit igenom sin känslostorm, så har han/hon garanterat lärt och förstått sig något om sig själv.

Tänk dig vilken gåva. Att någon är med mig utan krav, beredd att lysna på mina få eller många ord utan att döma eller värdera det jag säger.
Den gåvan kan du ge din partner.

Till slut. Önskan om att vår partner skall prata om sina känslor kanske handlar mer om att en längtan efter att få kontakt, lära känna och veta vem han/hon är, än just pratet om känslor.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fortsätt ställa frågor. Klicka här: fraga@relationssajten.se och ställ din fråga.