Det finns i stort sett tre olika situationer i en relation där man ställer ultimatum.

Kanske är det vanligast att man slänger ur sig ett ultimatum när, i ren frustration över den andres slarvighet, olater eller annat som man retat sig på under en längre tid, plötsligt ter sig för mycket. Möjligen för att man har en dålig dag. I stället för att vara klok och eftertänksam så slänger man ur sig något som: "om du inte börjar plocka upp dina svettiga strumpor själv så flyttar jag ut ur sovrummet"eller "lär du dig inte parkera bilen ordentligt så tar jag nycklarna ifrån dig".
Sådana ultimatum är sällan verkningsfulla och leder oftast till gräl. Dessutom så genomför man sällan eller aldrig sitt hot. Vilket undergräver trovärdigheten.

Den andra situationen är när man är i en dålig period i relationen. Man känner sig inte sedd, förbigången, tvivlar på sina känslor osv. Till följd av det så retar man sig på den andre och ser bara dennes dåliga sidor. Man hamnar i en nedåtgående spiral. Till slut växer sig frustrationen så stark att man ställer den andre inför ett ultimatum. "Antingen så skärper du till dig eller så….".
Det stora problemet här är att ultimatumet omöjliggör dialog. Den som blir ställd inför ett ulimatum i en sådan situation befinner sig troligen på någon helt annan plats i sitt medvetande och har förmodligen varit upptagen av annat en tid. Ultimatumet tränger in partnern i ett hörn och då är det svårt för att inte säga omöjligt att föra ett förtroligt samtal.
Båda dessa situationer grundar sig i en stigande frustration. En frustration som man bör lära sig att känna igen tecknen på, för att förstå när den närmar sig. När tecknen börjar visa sig är det dags att hissa varningsflagg och få till ett ärligt samtal med sin partner över hur jag känner det. Då kan man starta dialogen i rätt tidpunkt så att den drivs av lust att dela med sig och lyssna, och att vi kan förstå vad det handlar om och ta oss ur situationen med hjälp av varandra.

Den tredje situationen har sin bakgrund i rädslan av att bli lämnad. Därför kontrollerar jag min partner med hjälp av hot, ultimatum och annan skrämseltaktik. Man utnyttjar beroendet som alltid finns i en relation och svagheten hos den andre.
Om du inte…. så går jag ifrån dig.
Det är en fastlåst situation och inget är längre förhandlingsbart.

Att ställa ultimatum i en relation är ett uttryck för förtvivlan. Förtvivlan, som i det första fallet, över att inte kunna förstå och uttrycka vad jag behöver i just den stunden, i det andra fallet mitt behov av uppmärksamhet, innerlighet och omtanke.
I det tredje fallet är det också ett desperat behov av att undkomma rädslan över att bli lämnad och allt vad det för med sig.

Ultimatum är i grunden en markering av att detta är "det sista jag kan göra". Därför skall det användas som sådant.
Det skall bara ställas som sista möjlighet och vara noggrant genomtänkt.
Man måste vara fullt beredd att genomdriva konsekvensen.
Man skall vara villig att se det som en början på en nystart för förhållandet och förstå att det kan ta tid att uppnå syftet med alternativen, som självfallet måste vara bättre än det som ledde fram till ultimatumet.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skriv till oss du också: klicka här