Att komma hem, ja till det som en gång var mitt hem, är alltid en speciell upplevelse. Jag flyttade hemifrån första gången när jag var 19, återvände när jag var 20 och flyttade efter 6 månader igen. Tre år har gått sen jag flyttade andra gången och jag kommer hem på sommaren och ibland på lite längre lov när jag inte har något bättre för mig.

Att komma hem är en ren befrielse, man slipper ifrån tanken på att jag måste lösa saker och ta hand om allt. Disken blir trots allt diskad även om jag själv inte gör det och med tanke på att föräldrarna valde att få mig så borde de väl också räkna med att få diska lite ibland.

Jag satt hemma själv andra dagen jag kom tillbaka till föräldrahuset, lyssnade på musik och jobbade med studier. Alla de impulser jag fick när jag satt där, var faktiskt roliga. När pappa bad mig att någon gång under dagen ta ut tidningssamlingen till pappersreturen så tänkte jag genast "Måste jag verkligen…." och när jag väl gjort det "Så! Nu kan ni inte tänka att jag inte gör något". Men faktum är att jag gör ingenting hos mina föräldrar för jag bor inte där.
När jag inte hittade chips i skåpet där det brukar stå, ville jag skrika "Maaaaaaammaa, varför finns det inga chips för?" Men jag var ensam hemma så det hade varit tämligen meningslöst.

"Länsa kylskåpet" är det bästa uttrycket för när jag kommer hem till mina föräldrar. Det finns inget bättre än att ta för sig av alla godsaker som man själv inte har råd med. God ost, pesto, soltorkade tomater och det finns så mycket valmöjligheter i skafferiet. Inte som hemma hos mig, en fattig juriststudent med en svaghet för dyrt kaffe och färska grönsaker (vilket också är dyrt, speciellt om man som jag bor i Norrland).

Att komma hem blir en mental klocka som dras bakåt. Det är så enkelt och så bekvämt att falla tillbaka i gamla mönster, att falla in i att förvänta sig att bli omhändertagen och slippa ansvar. Alla dofter, synintryck och miljöer finns ju redan där allt man behöver är att i en liten stund inte tänka på allt ansvar jag tar hemma hos mig. Första gången jag kom hem på sommarlov, efter mitt första år med universitetesstudier, blev tanken på mitt liv på min studieort nästan som en dröm. Det hade inte varit på riktigt. Att vara hemma hos mina föräldrar var så mycket mer hemvant och mysigt.
Man pratar om hemmets trygga hamn men det är fortfarande så att det finns ingen hamn tryggare än sina föräldrars hem.

Jag är inte tonåring, jag har fyllt 23 och läst 3 år på juristprogrammet men när jag är hemma hos föräldrarna blir jag 13 igen.

Skrivet av Rebecka Seton

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skriv till oss du också: klicka här