Undertecknad är svärmor till sex personer. Definitionen av svärmor är för mig att mina barn och mitt bonusbarn är sammanboende med sin partner. I vissa fall även gifta med gemensamma barn och bonusbarn. Jag har egen erfarenhet av tre svärmödrar.

När en av mina svärsöner för några år sedan gifte sig med en av mina döttrar så fick han i morgongåva av min dotter en häftig mobiltelefon. Sedemera kunde jag höra hur han, med viss triumf i rösten, svarade ”Hej svärmor” när jag ringde honom på morgongåvetelefonen. Den där triumfen infann sig med en extra krydda de gånger han var tillsammans med sina arbetskamrater på en ambulansstation. Arbetskamraterna var mestadels män.

När jag högst ovetenskapligt letat på ämnet svärmödrar så verkar de flesta schabloner finnas kring svärmödrar till svärsöner och de största svårigheterna beskrivs kring svärmorsrollen till svärdöttrar. Dock är det så att de flesta av dessa diskussioner utgår ifrån svärsonen eller – dottern. Inte ifrån svärmoderns perspektiv.
Min uppgift till den här artikeln är att fundera över frågan ur just hennes – svärmoderns perspektiv.

Att vara svärmor är roligt, svårt, utmanade och något som kommer med föräldraskap – även om de flesta av oss inte tänker på den detaljen när vi åker hem från BB. Det har dock aldrig varit tråkigt.

Jag har tack vare mina barns val av partner fått ett antal personer att relatera till som jag förväntas tycka om – i varje fall så länge mitt barn tycker om vederbörande – jag förväntas troligen vara intresserad av honom/henne och en dag så får jag förhoppningsvis glädjas åt sättet på vilket han/hon utövar föräldraskap till mina barnbarn.

Balansgången har för mig varit och är fortfarande att när jag gillar det jag ser är det inga problem – bara inte mitt eget barn tröttnar på sin partner. Och om jag ogillar det jag ser så får jag hitta ett finurligt sätt att, utan att lägga mig platt eller vara falsk, fortsätt förhålla mig till det jag ogillar. Krångligt? Ja, det är det.
Det är ibland också tålamodsprövande, dock har få saker har lärt mig så mycket om mig själv som dessa delikata relationer.
Naturligtvis skulle jag i tid och otid kunna basunera ut vad jag tycker och tänker om mina svärsöner och svärdöttrars göranden och låtanden, med sanningsägarens hela självpåtagna rätt att tycka om det mesta – men för egen del så tänker jag att det inte är särskilt meningsfullt eller framgångsrikt.

Den man eller kvinna mina älskade ungar valt till partner har ju all rätt att få en plats även i mitt hjärta, däremot har de ingen skyldighet att ta platsen på något annat sätt än hur det passar honom eller henne.

Min egen patentlösning har varit och är att betrakta mina barn som vuxna och inte längre som mina barn, när det har dykt upp en svärson eller svärdotter. Ibland får jag lov att upprepa detta som ett mantra.
Ska villigt erkänna att det var en utmaning när den 18–årige unge mannen och min 19–åriga dotter konstaterade att de väntade barn strax innan de tog studenten och han helt sonika flyttade in hos oss............det är dock drygt 15 år sedan och de har flyttat ut tillsammans.

Ibland är det sorgligt när en svärson eller svärdotter försvinner och relationen till mitt barn tar slut. Svårast är det när mitt barn gör slut och när det är någon jag lärt mig tycka mycket om och som gett ett gott bidrag in i familjegemenskapen, som ger sig iväg. Min erfarenhet säger mig att då är det bara att backa och förstå att jag har inte valt relationen och därför inte kan påverka om den upphör.

Vid tangenterna

Jenny Seton

Ett tillägg:
Skulle det vara så att mina barn och/eller barnbarn for fysiskt eller psykiskt illa i sin familj så inträder en helt annan situation än den jag fundera kring i den här denna artikel.