Varje individ utvecklas hela tiden från vaggan till graven. Vare sig vi vill det eller ej. Både fysiskt och psykiskt. Hur vi föhåller oss till detta faktum är en viktig ingrediens i vårt välbefinnande. I princip finns det tre sätt att förhålla sig:

1) Man undrar vad som sker. Vi märker att saker och ting har blivit annorlunda och frågar oss varför men gör just inget annat än söker de enkla förklaringarna och skyller på omvärlden etc. Och i grunden låtsas vi som inget sker.

2) Vi förnekar att vi blir äldre och rikare på erfarenheter och lägger mycket energi på att hålla oss kvar i en evig ungdom. Försöker se unga ut, kanske genom plastikoperationer, upprätthåller «ungdomliga» attityder och åsikter.

3) Följa med och bejaka sin egen utveckling och kanske till och med driva på den genom att exprimentera, göra saker som är ovana för oss etc. av nyfikenhet och intresse.

Hur förhåller du dig till din egen utveckling och åldrande?


Utgångspunkten för förbättring är alltid att vi är missnöjda med något. Något i våra liv behöver ändras på till det bättre. Två sätt att göra detta på:

1) Man sätter upp ett mål; så här vill jag ha det, detta längtar jag efter och detta vill jag uppnå.

Risken med detta är att man är orealistisk och sätter för höga mål som man aldrig kan uppnå vilket leder till frustration.

2) Något är fel med mig, mitt liv eller min tillvaro. Man frågar sig vad felet är, vems felet är och man utgår från att om man tar bort felet så blir allting bra.
Risken med detta är att man fastnar i att söka felet och i analysen av sina problem så att man oavbrutet hittar fler problem.

Vad är ditt problem och vad längtar du efter, önskar och vad vill du i förhållande till ditt problem?


Ägna lite tid var dag denna vecka till att fundera över dessa frågor.

Svaret på förra veckans fråga: Den du matar.