Alla har vi varit små och dom av oss som redan då firade jul vet att vi ibland önskade oss saker som vi aldrig fick. Hur vi än försökte hålla färgen och tacka mormor artigt för de nya kalsongerna eller strumporna så ville vi ändå hellre ha den där saken som jag önskade mig.

Och nu när vi är vuxna så skall det vara på ett visst sätt. Alla skall vara glada, alla skall gilla julskinkan, alla skall titta på Kalle Anka klockan tre annars är Julen ingen riktig jul.

Ingen högtid i västvärlden är så sprängfylld med förväntningar och förhoppningar som just Julen. Och därmed är det västvärldens i särklass största källa till besvikelser. Och därför tyvärr även den högtid där det förekommer mest våld i hemmen.

Det hänger ihop.

Förhoppningar och förväntningar föds ur ideer om mig och andra. Om "oss", "vi" etc.
Om jag har en ide om hur vår relation fungerar så förväntar jag mig att du skall reagera på ett speciellt sätt, sköta saker på ett speciellt sätt, fira jul på ett speciellt sätt osv.
Om jag har en ide om vad julen är för något så förväntar jag mig eller kanske har en förhoppning om att vi skall fira den på ett sätt som stämmer överens med min ide.

När detta inte inträffar så blir jag besviken. Eller sur. Eller arg på dig för att du inte gör som jag tänkt, eller inte förstår. Jag blir helt enkelt arg på dig för att du inte lever upp till min förväntan. Eller förhoppning. Och kanske jag till och med tycker att jag har rätt att förvänta mig detta. Helt enkelt för att vissa saker har man faktiskt rätt att förvänta sig.

Men hur kan jag leva upp till förväntningar som jag inte visste att du hade? Som du kanske inte visste att du hade?

Slutsatsen så här långt av detta är att: varje gång jag blir besviken så är grunden till det att jag har förväntat mig något. Som jag troligtvis inte talat om.
För så är det med de flesta förväntningar: vi räknar med att alla andra förstår dom.

Vad gör vi av vår besvikelse?
Vi gör den andre eller omgivningen ansvarig för att jag mår dåligt eller är sur eller arg. Skyller helt enkelt ifrån oss. Och det är nu det blir farligt. Med några snapsar innanför västen är det svårare att förstå att jag själv är källan till min besvikelse. Med en dimmig tankeförmåga är vi är snabbare till reaktion och – pang, så ger jag mig på den som jag tycker har orsakat besvikelse.

Förväntningar och förhoppningar har även två andra källor. Den ena är våra vanor: så här har vi alltid gjort eller så här har vi aldrig gjort. Så varför skall vi göra annorlunda nu?
Den andra är våra traditioner: så här firar vi jul i min familj. Så här skall granen se ut, julskinkan smaka. Kalle Anka skall sändas klockan tre på eftermiddagen.

Så det så.