Det rum hon valt var det enda i huset som saknade fönster.
Kroppen vände hon snett in mot ett tomt hörn, det hörn som var mörkast i rummet. Hon ställde fötterna parallellt, måttade in dom med stor omsorg. Hon vinnlade sig om att balansera lika mycket på båda benen. Kroppsvikten skulle fördela sig jämt.
Hon ville utstråla jämvikt.
Ögonen vilade mot den punkt på väggen som föreföll neutralast, mest intetsägande. Där höll hon fast blicken.
Hon hade ägnat åtskilligt med tid åt att välja klädedräkt. Den skulle accentuera hennes jämvikt och framhäva, understryka och förstärka. Mörkt röd, veckad klänning med en spetskrage hade blivit det bästa valet.
Nu vägde hon framåt och bakåt med kroppen för att inte bara hitta jämvikten i sidled utan även för att få vikten att fördela sig jämt mellan hälen och tårna. Armarna intog sin naturliga position, hängande fritt utmed kroppen. Hon gjorde ingen ansträngning att varken sträcka ut händernas fingrar eller tvinga ihop dom till knutna nävar. De förblev halvöppna.

Hade någon sett henne i detta ögonblick, skulle de lagt märke till att det ryckte lite i den vänstra tummen.

Det svaga ljus som föll över ansiktet skulle gjort att betraktaren endast med svårighet skulle kunna uppfatta de tårar som bildades i ögonvrårna, letade sig ner över ansiktet till hakan, för att där lösgöra sig från huden, falla mot klänningens framsida, sugas upp av tyget och lämna kvar en mörkare nyans på den plats där de landat. Dunklet skulle göra det svårt att uppfatta det leende som funnit ro på hennes läppar.

Hade man kommit in genom dörren omedelbart bakom henne, skulle man först inte lägga märke till att hon fanns där. Sedan, när man blivit varse, skulle man omedelbart stanna av i rörelsen, påverkad av den kraft som utgick ifrån hennes omsorgsfulla val av position, både i rummet och kroppsligt. Man skulle varsamt avvakta och dröja med sina egna rörelser för att inte störa och riskera att upplösa hennes position, förrän man fått fullt klart för sig varför hon stod där, just nu och på det sättet. Att i denna stund ställa en fråga, skulle vara omöjligt.
Man skulle helt enkelt tvingas bli stilla och vänta på att svaret uppenbarade sig av sig självt.