Han lade sig ner på den solvarma klippan. Det hårda berget kändes mjukt, vilket förvånade honom.
Han lät sin kropp själv finna sin position och slöt ögonen.
Vårsolen värmde huden i hans ansikte och han kände att även hans svarta byxor sög åt sig solens strålar och omvandlade dem till värme.
Han stannade en stund med uppmärksamheten helt inriktad på värmen som sakta steg i hans ansiktshud. Helt överraskad kände han en impuls från sitt inre som han inte hann hindra. Den uppstod av sig själv från en källa långt inne i hans själs historiska gömmor, banade sig väg genom alla lager av staplade erfarenheter för att slutligen kasta sig genom strupen och utlösas som ett skratt.
Han skrattade! Huvudet frågade sig – Va?
Mer hann han inte tänka förrän han erfor en obetvinglig lust att springa omkring och hoppa.
Han lade märke till att han redan var på väg att resa sig, innan någon tanke hade formulerats sig i hjärnan. Det var som kroppen hade tagit befälet. Fångad av lustens berusning gav han upp tankarnas motstånd och lät sig svepas med i det som skedde. Uppfylld av kroppens rörelser, lät han skrattet få sitt uttryck.
Han hörde allt som tankarna sa – skärp dig, var inte fånig, ta dig samman, vad skall dom säga? Men tankarnas makt nådde honom inte.
När han öppnade ögonen lade han märke till att värden snurrade långsamt, benen rörde sig, och solen sken.
Han dansade stilla, svepande, med turer som var omöjliga att förutsäga. Armarna hängde ut från sidorna och var som den sista länken till det uttryck som inte hade något mönster, program eller riktning. De svängde mjukt och behagligt, liksom förstärkte och markerade.
Han var sitt eget uttryck. Hela hans väsen hade bara en mening, en form, en rörelse.

De som såg honom kunde mycket väl ha rivit sig i huvudet eller skakat på detsamma och undrat hur det egentligen stod till med honom. Men hans uttryck smittade av sig. De gick vidare med ett leende i sitt inre och kanske på sina läppar.