Dörren hade knappt slagit igen innan Markus förstod att det var för sent. Han skulle inte hinna. Hade det inte varit för kaffet som både var för varmt och för starkt så hade det nog gått. Han hade bränt sig på läppen och ryckt undan koppen för hastigt så att den mörkbruna drycken hade skvimpat över och några skvättar letat sig till hans nya skjorta.
Svärande, inte högt, det tillät inte hans goda uppfostran, utan tyst för sig själv, gick han med raska steg mot garderoben för att byta till en annan skjorta. Den som han hade haft på tillställningen i går kväll fick helt enkelt duga i det här läget. När han kom tillbaka till köket och denna gång försiktigt lyfte kaffekoppen till sina läppar hade det svalnat så pass att han kunde ta en rejäl klunk. Det var för beskt. Provade med en skvätt mjölk – socker använde han inte. Det smakade bättre. En klunk till.

Han tittade på klockan. Jodå han hade skapligt med tid. Bläddrade lite i tidningen som låg uppslagen på köksbänken.
Han föredrog att stå och inta sin frukost. Han bar på någon egendomlig ide att han ville stå därför att han legat hela natten. När han kommit till artikeln som analyserade gårdagens börsnedgång märkte han att det bubblade i magen och liksom knep till. Det drev uppmärksamheten från artikeln. Men han tvingade sig att läsa artikeln till slut. Då knep det till igen. Nu kunde han tolka signalen från magen. Han behövde gå på toaletten. Det tryckte på.
Väl framme vid toaletten hördes en glad sång innanför dörren. Dottern hade ockuperat badrummet. Efter en kort, något högljudd konversation för att överrösta duschens strilljud genom den stängda dörren insåg han att hon inte skulle bli klar på en lång stund. Hans behov gjorde sig påmint genom ökat tryck. Med raska steg gick han ner till källartoaletten.
Han gillade inte denna inrättning. Det var ett sorgebarn i "att göra" –listan. Elementet skulle repareras, lampan i taket bytas och det måste målas om. Han satte sig och uträttade sina behov. Eftersom denna inrättning i källaren sällan togs i bruk var det lite si och så med underhåll och tillsyn. Pappret var slut.
När detta problem väl var löst hade tiden runnit iväg ett stycke utanför den normalt kalkylerade morgonrutinen.
Raskt på med ytterkläder, en titt på termometern – skulle han behöva handskar och huvudbonad? Ett snabbt beslut och så ut genom dörren. På väg utför trappen gick han igenom sina utensilier: Nycklar, busskort, portfölj, telefon, plånbok, läsglasögon och näsduk.
Han hade dragits med en lättare förkylning ett tag så näsan tenderade att droppa när han utsatte sig för stora temperaturförändringar som när man gick ut eller in genom ytterdörrar.
Busskortet låg kvar i skjortfickan på den skjorta han tagit av sig. Snabba steg uppför trappen och ringa på dörren. Lång signal. Han insåg att dottern fortfarande stod i duschen och inte hörde dörrklockan och därför inte skulle komma för att öppna. Så, av med handskarna, leta rätt på nyckeln i fickan, vrida om dörrlåset och in i sängkammaren för att leta upp busskortet. Hustrun skulle inte gilla att han gick in med ytterskorna och sonen som just kom upp för trappan påpekade just detta, smått triumferande. Han mumlade något ohörbart till försvar men ville inte inlåta sig i längre diskussioner om stress, nödsituationer och undantag från familjeregler. Markus noterade ändå med viss tillfredställelse att sonen ändå kommit ur sängen i någorlunda tid denna morgon, väckt av hans ringsignal.
Ute på trappan för andra gången denna morgon steg en slags förtvivlan inom honom. En känsla av att inte ha styrning på sin situation. Men han ville inte ge upp. Om han sprang så kanske han skulle hinna i tid. Det brukade ta tio minuter exakt till stationen. Nu hade han mindre tid på sig. Betydligt mindre. Han sprang. När hållplatsen kom i sikte såg han att det stod folk och väntade, så bussen hade inte gått. Turen var på hans sida trots allt. Han saktade in på stegen och ställde sig sist i kön, hälsade med en nick på några grannar och kände svetten tränga fram under armar och i pannan. Efter ett par minuters väntan började folk skruva på sig och fråga varandra om bussen. Spekulera om hur mycket den var försenad, om turen var inställd, busschauffören skjuten eller varför i hela friden bussen inte kom.
Morgonen var kylig och svettningen hade fuktat skjortan så att den kylde hans kropp. Han började frysa. Inombords vaknade återigen känslan av att inte råda över situationen. Att just denna morgon blev inget som vanligt eller som det brukade. Som han föreställt sig igår när han förberett sig med den nya skjortan, de andra kläderna i ordning, portföljen packad och gått lagt sig i tidigt.
Markus blev stående. Bussen kom inte.