Om man med en perfekt relation menar att man aldrig grälar, man känner den andra utan och innan och man har stabilitet i relationen, så är man nog ute efter en död relation. En sådan relation ger en möjlighet att förutsäga vad som kommer att ske om jag gör si eller så. Den förutsätter att parterna i relationen är perfekta och därigenom fungerar mekaniskt och förutsägbart. En del kallar det för slentrian.

En sådan relation tappar man snart intresset för. Man vet vad som sker i morgon och i helgen. Vad är det för intressant med något som jag helt och hållet känner till? Det är ingen utmaning och helt ospännande. Men det ger oss en känsla av trygghet. En falsk känsla dock. Ju mer trygghet i form av stadga och försäkringar vi behöver desto otryggare är vi.
Eller: ju otryggare vi är i oss själva desto mer vi strävar efter ordning, förutsägbarhet och perfektionism. Den sortens otrygghet handlar om att vi inte tror oss om att kunna hantera den situation som uppstår om något oförutsett inträffar.
Men livet är oförutsägbart*. Och därmed våra relationer.

En perfekt relation är kanske den som är oförutsägbar och aldrig blir "färdig"? Som hela tiden utmanar vår förmåga att anpassa oss till det som är, tvingar fram vår eftertänksamhet och klokhet. Och inte minst ger min partner utrymme att växa, utvecklas och förändras.


* livet är oförutsägbart utom på en punkt: vi skall dö. Den förutsägelsen kan vi alla göra och vi vet att den alltid slår in.