De flesta människor associerar kärlek med känslor. Men faktum är att kärlek är så mycket mer än bara känslor. Det blir tydligt när min partner visar sin kärlek genom att
– bemöta mig med tålamod och vänlighet
– bemöta mig utan skrytsamhet
– svara mig sanningsenligt
– påminna mig om alla mina goda sidor
– bemöta mig så att jag känner mig beskyddad, betrodd och alltid med en förhoppning om mitt bästa.
Den som blir bemött på detta sätt i sin relation känner av kärlekens flöde.
Ett trollspö doppas i livets djupaste källa vars flöde vi alla bär inom oss.

Jag känner mig hel, som en del av evigheten och uppfylld av nuet. Min förnöjsamhet vill jag ödmjukt dela med mig av. Ett glädjefullt lugn fyller mitt inre.

Religionerna påstår att detta är ett uttryck av gud och har därför gjort det svårtillgängligt för oss, eftersom gud själv är svårtillgänglig.
Men det är inte ett uttryck av gud. Det är kontakten med sig själv som återupprättats för en stund. Och det var inte heller någon gud som gav oss upplevelsen. Det var en annan människa som genom innerlig respekt återupprättat förbindelsen med min livskälla.
Det innebär att vi alla bär med oss kärleken. Den finns inom oss. Det vi har kan vi dela med oss av. Och den kan uppväckas av en annan människa. ( Gud har alltså inte patent på kärleken ).
Det är inget gudomligt eller mystiskt över det. Bara mänskligt.

Intressant kan det också vara att läsa vad den akademiska eliten säger. De som skapar Svenska Akademiens ordbok alltså.

"Kärlek betyder: en stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

Kärlek skulle alltså även enligt akademikerna huvudsakligen handla om att göra något för någon annan.
Och när vi gör det så får den kontakt med den kärlek som den bär med sig, men kanske tappat kontakten med.

Kan man göra något vackrare för en annan människa?