Varje förhållande har unika förutsättningar. Men inte oändliga möjligheter. Och det är lika enkelt som att alla människor har sina begränsningar. Men begränsningarna är också knutna till tiden. Det som inte är möjligt i dag kanske är möjligt i morgon. Vi utvecklas hela tiden.

En begränsning kan vara att man inte förmår att prata om något just nu. Vilket kan reta upp och provocera partnern, som kanske har behov av att just nu reda ut saken. Att då kräva, försöka tvinga eller övertala har bara motsatt effekt och utlöser vanligtvis skamkänslor hos den som inte förmår. Det kärleksfullaste man kan göra är att uttrycka sin önskan och eventuella behov. Då får partnern möjlighet att välja att kanske återkomma till saken senare. Eller inte.

En annan begränsning uppstår när man träffas senare i livet. Kanske andra eller tredje gången man försöker. Men faktum är att ju äldre man blir desto svårare är det att skapa en djup relation då man alltid har med sig sina gamla förhållanden i ryggsäcken. Och finns det barn med från tidigare förhållanden så bidrar detta till svårigheten i det nya förhållandet.
Allt är inte lika självklart och enkelt längre, när man blir kär, som när man var ung.
Och det kanske kan vara svårt att acceptera.

Den största och kanske vanligaste begränsningen i alla förhållanden är partnernas intrassling med sina ursprungsfamiljer. Förhållanden med den som inte är lösta och som skapar smärta.

Kanske den ena vill hjälpa sin partner att komma över sin smärta genom att till exempel omedvetet erbjuda sig som kompensation för en frånvarande förälder.
Sådant sker naturligtvis omedvetet och är respektlöst mot partnerns kärlek till sin ursprungsfamilj.
Istället skall vi erkänna vad den andra bär med sig och vad jag själv bär med mig och hålla isär dem från varandra.

Dessa begränsningar kan inte överkommas eller gås förbi tillsammans. Hindren måste lösas upp individuellt och kommer att förbli begränsande för förhållandet, ända tills så sker.