Ett vidsträckt fält. Gula rapsblommor lyser ikapp med solen. Insekter surrar nog bland blommorna och kryper troligen där på marken. Vinden helt stilla. Tystnaden. Solen lyser med full kraft och värmer kroppen.
Det var den bild som kom för Vera.

Det kunde varit vackert. Det kunde varit som en sommardag i ett barndomsminne, väl bevarat på näthinnan och lagrat i de glada rummet i hennes själs boning.
Men att stå där ute på fältet och se alla färger, förstå att allt pågick, höra tystnaden och inte vara med. Hon stod mitt i och utanför samtidigt.

Det var som hon ryckts ut ur sitt sammanhang där hon hade varit, verkat och levt med van självklarhet. Där det funnits vänner som hon visste skulle ringa ibland och fråga hur hon mådde eller bara för att småprata. Så att hon visste att det fanns människor som ville henne något. Bekräftade hennes känsla av mening och gemenskap.

Nu hade det med ens blivit alldeles tyst. Som att förlora hörseln.
Där befann hon sig nu, i mitten av ingenting. Och alla fanns runt henne och sade saker som hon inte fann någon betydelse i. Ord som inte kunde beröra henne och inte ens var avsedda för att hon skulle förstå eller ta del av. Människorna var på väg någon stans, de skulle göra saker eller träffa någon. Men inte hon.
Kraften i denna insikt briserade som en långsam smärtbomb och berövade henne all styrka. Det gjorde ont överallt.

Vera satte sig ner.
Det fanns inte något annat meningsfullt att göra.
Det fanns inga meningsfulla tankar att tänka.
Bara känslan av att något hade funnits, som inte fanns nu.