Markus lade sig ner på den solvarma klippan. Det hårda berget kändes mjukt vilket förvånade honom. Han sträckte på sig och lät sin tjugotreåriga kropp själv finna sin position. Sedan slöt han ögonen. Vårsolen värmde huden i hans ansikte och hans svarta byxor sög åt sig solens strålar och omvandlade dem till värme. Han höll fast uppmärksamheten på värmen som sakta steg i hans ansiktshud. Glömde att tänka för en stund.

Överraskad av en impuls från sitt inre förmådde han inte hindra den. Den uppstod av sig själv från en källa långt inne i hans själs historiska gömmor, banade sig väg genom alla lager av staplade erfarenheter för att slutligen kasta sig genom strupen och utlösas som ett skratt.
Han skrattade! Hejdlöst, ljudligt och omöjligt att kontrollera.

Huvudet frågade sig – Va?
Mer hann han inte tänka förrän han erfor en obetvinglig lust att resa sig och hoppa omkring som ett barn. Han lade märke till att han redan var på väg att resa sig, innan någon tanke hade formulerat sig färdigt i hjärnan. Kroppen hade tagit befälet. Fångad av glädjens berusning gav han upp tankarnas motstånd och lät sig svepas med i det som skedde. Uppfylld av kroppens rörelser, lät han skrattet få sitt eget fysiska uttryck.
Han hörde allt som tankarna sa – skärp dig, var inte fånig, ta dig samman, vad skall dom säga? Men tankarnas makt kunde inte nå honom.
Han öppnade ögonen märkte att värden snurrade långsamt, benen rörde sig, och solen sken. Han dansade stilla, svepande, med turer som var omöjliga att förutsäga. Armarna hängde ut från sidorna och var som den sista länken till det uttryck som inte hade något mönster, program eller riktning. De svängde mjukt och behagligt, liksom förstärkte och markerade. Han var sitt eget uttryck. Hela hans väsen hade bara en mening, en form, en rörelse.

De som såg honom kunde mycket väl ha rivit sig i huvudet eller skakat på detsamma och undrat hur det egentligen stod till med honom. Men hans uttryck smittade av sig. De gick vidare med ett leende i sitt inre och kanske på sina läppar.