– Kommer du nu då? Vera stod färdigklädd och ville iväg. Vädret hade inbjudit till en lång skön promenad. Söndag förmiddag. Höstkyligt i luften, solen som värmde.
Markus letade efter sin mobil. Han gick aldrig utan den. Någon kunde ju ringa för att meddela något viktigt.
– Alldeles strax, ropade han. Jag skall bara kolla en sak först. Han skämdes lite så han ville inte säga att han letade efter mobilen. Det var ju ändå söndag förmiddag. Vem ringer då för att meddela något viktigt? Men ändå.
– Såja, sa Markus och stängde ytterdörren bakom sig.
Solen hade hunnit gå i moln. Markus drog upp kragen runt halsen, rättade till halsduken och satte på sig handskarna som han hade med sig för säkerhets skull.
– Det är kallare än vad jag trodde, sa han.
– Ja men det är skönt att komma ut. Det känns liksom friskt. Vera såg framemot en timmes promenad. Att gå tillsammans var en utmärkt kombination av motion, umgänge och avspänt konverserande. Och kanske man träffade på någon man kände.
– Är dina nya skor sköna? Frågade Vera efter en stund.
– Jorå. Hade dom inte varit det hade jag väl inte köpt dom, sa Markus.
– Ja, det är väl klart. Jag bara undrade hur dom var att gå i så här första gången du har dom på, på riktigt.
– Vadå på riktigt? Vad är att ha dom på på riktigt. När jag provade dom på skoaffären så hade jag dom väl på på riktigt? Eller var det på låtsas på något sätt?
– Men det är väl skillnad på att prova ett par skor i en butik. Ha dom på fötterna och ta ett par steg och att gå en promenad i dom? Vera blev sur.
– Om man inte tror att skorna fungerar för att promenera i så finns det väl ingen anledning att köpa dom?
– Ja men det kan väl visa sig att det inte var som man tänkte först, sa Vera.
– Men jag chansar inte när jag köper skor, sa Markus
– Det gör du visst. I alla fall när du köpte dom där. Jag var ju med. Du bestämde dig då du såg dom i skyltfönstret.
– Det gjorde jag inte alls. Jag bestämde mig när jag satte på mig dom. Dom passade perfekt. Och var sköna.
– Varför sa du då när du såg dom i fönstret"dom där skall jag ha"?
Avståndet dem emellan ökade. Vera drog sig lite åt sitt håll. Hon märkte det inte själv men det var mer luft mellan dom nu än när dom började sin promenad. De valde de att gå på var sida om lyktstolpen som stod mitt på promenadvägen. Hade inte Vera varit sur och Markus så stingslig så hade de vandrat hand i hand som de gjorde när de anträdde sin promenad. Någonstans i början av diskussionen släppte de taget. Det blev en naturlig följd av vad de sa och hur de uttryckte sig.
Vera sa ingenting på ett tag. Funderade på vad de bråkade om. De hade kommit in i skogen.

– Markus, jag ville bara veta om du var nöjd och glad för dina nya skor? Jag tycker att dom är fina. Vera hade ändrat tonfallet en smula. Markus såg på henne en kort stund. Han kände sig inte bra.
– Jag är nog lite bakis, sa han. Det blev ju lite glatt igår.
– Ja det blev det. Det var kul. Dom är trevliga, Bengt och hans nya fru.
– Bengt har blivit liksom lugnare nu. Avspänd och en riktig skämtare i en kul kombination.
– Hans nya fru, vad hette hon nu igen?
– Ilona, sa Markus.
– Ja just det, Ilona. Ovanligt namn. Och vackert. Hon hade ett riktigt spännande jobb. Assistent åt den där fotografen som reser runt hela jorden och fotograferar utrotningshotade djurarter åt Discovery Channel.
– Filmar gör han väl? sa Markus.
– Ja just det, filmar. Passar väl Bengt också verkar det som så han får vara i fred med alla sina projekt som han håller på med.
Så samtalade de om sina bekanta och hur deras liv hade tagit en positiv vändning. Strax fann de varandra gå hand i hand igen. Samtalet gled över till vad som kan hända i livet. Måhända bidrog skogens stillhet och trädens majestät till att samtalet fick denna inriktning.

De var på väg hem igen. Till en kopp te och en macka. Eller kanske choklad och bullar. Backen upp mot huset föreföll alltid lite brantare efter en timmes promenad.
När de gick genom grinden ringde Markus telefon. Det kändes som en seger. Värt mödan att ta den med sig. Markus stod stilla medan han pratade. Vera kontrollerade brevlådan. Tog upp tidningen och läste förstrött rubrikerna på första sidan.
– Det var din mor sa Markus. Hon undrade om vi ville komma och äta middag hos dom i kväll. Det ville vi, sa jag.
– Bra, sa Vera.
Markus stönade lite när han gick uppför förstutrappen.
– Jag tror jag har fått skavsår.