Markus och Vera förälskade sig i varandra. De träffades ofta och snart nog vande de sig vid varandra. De bekräftade sin relation med ett löfte och därigenom blev den etablerad och officiell. Flyttade ihop. Började drömma gemensamma drömmar. Under tiden detta pågår fylls brevlådan med räkningar och inbetalningslappar. Men drömmarna om kommande tider hålls vid liv och semestern kommer som ett befriande avbrott i vardagen. Bemärkelsedagarna likaså. Och Julhelgen. De träffar släkt och vänner vid högtiderna. Ett bröllop ibland och någon begravning. Tiden går och vardagen fylls av – vardag. Tillvaron liknar en transportsträcka mellan Julhelg, semester och födelsedagen. Det rullar på.
Så en dag ställer någon frågan "är du lycklig, Markus?" Och han vet inte vad han skall svara. Han vet inte ens när han funderade över det sist. – Det rullar ju på.
Men frågan har berört något i honom. En gammal dröm. En längtan han hade då han var tonåring och stirrade ut i världen och började fundera vad han ville ha utav den. Markus frågade sig vad som var viktigt. Viktigt för honom själv. Ibland pratade han också med kompisarna om det. Vad de värdesatte mest. Vad som var de innersta behoven. Det som var så viktigt att det inte kunde bytas, säljas eller ens prissättas. Svaret på denna undran blev en stark dröm och ur drömmen växte hans önskan att förverkliga drömmen. Kanske tillsammans med någon. Så han längtade efter ett lyckligt liv. Där någon skulle finnas med honom. Eget hem. Egen familj. Egna barn. Deras hem.

Så stod Vera där framför honom och rörde om i hans ungkarlstillvaro. Rubbade hans cirklar och svarade mot Markus längtan. Men inte kände han så då. Han var ju kär. Och när de möttes slog det gnistor och sprakade av raketer. När hon tog i honom gick det en tusen volts stöt från handen till hans hjärta. Han var uppfylld och förlorad. Sans och förnuft? Vad var det? Han behövde henne.
Markus älskar Vera därför att han behöver henne.

Och sedan fick de så mycket gemensamt. Hemmet byggdes upp. Deras gemensamma vänner. Allt de sparat sig till och gnetat ihop.
Och släkten blev större. Dubbelt så stor. Alla gillar han inte men – de är ju släkt. Viktiga frågor till höjdpunkterna är: vilka skall de bjuda, vilka kan de undvika att bjuda och vilka måste de tyvärr bjuda? Han är insnärjd i beslut och ställningstaganden han inte vill ha. Men det är okay.
Det rullar ju på.
Markus behöver Vera, därför älskar han henne.

Markus längtan var källan till hans förväntningar. Som skulle gå i uppfyllelse alldeles av sig själv utan att de behövde prata om det. Det skulle bara hända. Längtan kom någonstans långt inifrån hans innersta skrymslen. Förväntningarna innefattade Vera. Det var hon som skulle uppfylla dom. Som hon gjorde i början. Innan vardagen blev vardag och alla andra runtikring dem snärjde in dem i sina förväntningar. Där på vägen blev han så upptagen med vardagen att de slutade prata om det som egentligen var viktigt. De glömde fråga sig vad de ville ha, önskade sig av livet och längtade efter. De krockade på praktiska och triviala ting som i den stunden föreföll fyllda av betydelse. Sällan var det glöd i deras möten. Gnistorna i beröringen hade slocknat.
De byggde en glittrande ram runt sitt liv så att tomheten skulle bli lite mer dekorativ.
Längtan efter mer finns ju kvar.

De behöver lägga saker på plats och gå isär en smula för att se vem de är. Ta reda på vad som väcker lusten och får deras sinnen att flamma upp. Ta för sig mer av det som ger dagen dess värde. Det som han vill ha. Det som är ett uttryck för honom – Markus. Återvinna lite av det som gjorde honom unik och attraherade just Vera. Då kan han se henne. Då kan han möta henne.
En rynka har försonats med hennes ansikte. Något kilo på hennes kropp. Erfarenheter han aldrig frågat om har lagts till hennes liv. Blicken speglar upplevelser hon inte hade då.
Han älskar henne därför att hon är Vera.