Faller du din partner i talet eller svarar du för din partner när han/hon blir tillfrågad om något? Tillrättavisar du din partner eller kräver av henne/honom att han/hon skall uppträda på ett visst sätt? Eller är du utsatt för detta av din partner?
Allt detta sker i de flesta relationer. Men sker ofta så hämmar det båda parter och blir ett stort hinder för närhet, ömhet, kontakt och bekräftelse. Det som gör att vi gläds åt vårt förhållande.

Vad handlar då detta om?
Det handlar om att kontrollera sin partner så att han/hon inte skall gå utanför de ramar som jag satt upp och inom vilka jag känner mig trygg. Trygg i bemärkelsen att jag vet att jag kan klara av det som jag kommer att uppleva.

Om min partner skulle gå utanför ramarna och bli mer oförutsägbar så skulle jag reagera. Kanske bli sur, ledsen, arg, sorgsen etc. Känslor som vi ofta undviker för de är störande, smärtsamma eller obehagliga. Sådana känslor finns dock i oss alla. Så genom att försöka kontrollera min omgivnings beteende så kommer jag förhoppningsvis att slippa hantera dessa känslor.

Grunden till detta kan sökas så långt tillbaka som till själva födelsen. Obehag var den första påminnelsen om att livet i världen utanför börjar. Det kom som en störning i den idealiska tillvaron i moderlivet där alla behov var tillfredställda i perfekt balans med omgivningen. Livmoderns sammandragning. Och snart därefter pressades vi ut genom födslokanalen. Då förstod vi intuitivt att tillvaron inte är perfekt. Den innehåller även ett visst mått av obehag.
Man kan säga att det är en naturlig önskan att försöka undvika obehag. Men tillvaron och livet för med sig obehag av skiftande slag och visst obehag kan vi inte undvika. Vi kommer att bli utsatta för det förr eller senare. Till exempel sorg och besvikelser.

Fysiskt obehag kan vara livsfarligt och skall alltid tas på allvar. Därför är det sunt att uppmärksamma fysisk smärta och ta den på allvar. Den kan t.ex vara tecken på en allvarlig sjukdom.
Men psykiskt obehag är inte farligt eller skadligt. Men skall naturligtvis tas på allvar och få läka ut. Tränger vi undan det psykiska obehaget kan det snart uppträda som fysisk smärta och leda till sjukdom, fysisk eller psykisk.

Kanske har vi inte lärt oss skillnaden mellan fysisk och psykisk smärta så vi tror att båda är livshotande.
Om vi söker undvika allt psykiskt obehag måste vi undvika livet självt. Åtminstone kraftigt begränsa våra liv.
Lär vi oss inte att hantera små och stora besvikelser och acceptera sorgen över många förluster så har vi inga verktyg att hantera de stora förlusterna.

Vi söker alltså undvika vårt eget obehag genom att kontrollera vår omgivning i allmänhet och vår partner i synnerhet så att det inte sker något som ger mig obehag.

Men det tål att sägas många gånger: Vi kommer att bli besvikna, arga och sorgsna många gånger i livet. Det ingår.