Alla relationer kommer till för att man känner behov av att vara med någon.
Men sedan skall man åxå få till det så att man har det bra med varandra.
Och alla förhållanden går upp och ner.
Den stora frågan är vem som är ansvarig för hur vi har det.

När allt är gott och väl, vi njuter av livet och vi har den generösa dörren öppen så är det naturligtvis båda. Men när dörren till generositeten är stängd och osämjan är i antågande så är det inte lika lätt att fördela ansvaret för det som sker jämt mellan parterna.

Om vi ger den andre för mycket skuld eller ansvar för hur vi har det så förminskar man sig själv och förstorar den andre. Då vingklipper man dessutom sina möjligheter att påverka situationen. Om man å andra sidan ger sig själv skulden – ansvaret för det som sker så förminskar man den andre och förstorar sig själv. Både att förminska sig och förstora sig leder till obalans i förhållandet.

Balans i förhållandet bygger på jämställd olikhet. Att man ger sin partner det den behöver och tar emot det man själv behöver.

Det bästa sättet att ta sitt ansvar i en relation är att lära sig av sina misstag och se till att aldrig upprepa dom igen. Och med förståelse, kärleksfullt överse med sin partners misstag.