Man vet aldrig var och när man träffar sin tillkommande. Sker det på främmande ort så kan underbart bli kort. Vill man ändå fortsätta så står man inför stora utmaningar om det visar sig att man bor långt ifrån varandra, kanske i olika länder.

En vardag tillsammans är svår att bygga upp när vardagskontakten bara kan bestå av ett utbyte via telefon, sms, mail, brev eller i bästa fall en dator med bildskype. Ett intellektuellt utbyte men ingen fysisk närhet.
I längden väcker det frustration att inte kunna mötas och skiljas när lusten faller på. Man saknar godnattpussen och morgonkramen. Den viktiga bekräftelsen på att vi är ihop. Innerligheten och den intima kontakten som bygger upp och förstärker känslan av samhörighet.

När vi äntligen träffas så skall alla uppdämda behov av att prata, älska och slappna av tillsammans tillfredställas. Och vi skall prata om det där som man bara kan prata om när man är nära och kan se varandra i ögonen. Man skall också hinna med att lösa det som uppstår under den korta tid man har tillsammans, så att man inte skiljs åt som ovänner.
Skall vi sedan även hinna med att umgås med några vänner så blir tiden knapp. Men man vänjer sig för man vill ju ändå. Och det går ett tag. Kanske ett par år.

Men allt är inte negativt.
Resan till min älskade kan vara en förberedelse för mötet där jag hinner släppa det som binder mig till vardagen så att jag ägna mig åt att vara med min älskade utan vardag.
Och att vi lär oss att klara av våra missförstånd och gå förbi små oförrätter. För vi har inte tid att dra saker i långbänk och ägna vår korta tid tillsammans till att gå och sura på varandra.

Till slut står man ändå inför frågan om man skall flytta ihop. Ställa sig inför den stora förändringen som innebär att en av oss skall ge upp sitt nätverk och arbete och flytta ifrån familj och vänner. Söka sig ett nytt eget liv, förvisso tillsammans med min älskade men ändå byggt på egna vänner och arbete. Kan den som inte flyttar och lämnar möta den andre och förstå den situation som den andre ställer sig i?

Visst, kärleken övervinner allt och allt ordnar sig till slut. Men vi kan ju alltid hjälpa till på traven genom att förstå våra utmaningar och bli varse de värsta fallgroparna.