Man kan bli bekräftad på många olika sätt.
När man har presterat något extra. Alla applåderar och skriker hurra. Det ger en känsla av värde, att jag är någon. För stunden. Prestationsneurotikern i oss får en boost. Det får oss att sträva vidare, arbeta hårdare och prestera än mer och bättre. Kan sluta i hjärtinfarkt. Inget bra alltså. Bekräftelsen får mig inte att känna mig avspänd och älskad då det som uppskattas är inte jag själv som person utan min prestation, mitt resultat. Alltså: Ingen prestation = ingen bekräftelse. Ett förödande neurotiskt system.

Fysisk bekräftelse får vi genom att vi kramas, smeker varandra eller överhuvudtaget berör varandra. När vi gör det så bekräftas det enkla faktum att vi är vid liv. Vi lever helt enkelt. Det känns ju.
Därför behöver vi bekräfta varandra på det sättet. Annars kan man ju börja tvivla på att man lever. Det är åxå så att fysisk närhet är det bästa sättet att hålla konflikterna på avstånd. Försök att gräla när ni är tätt omslingrade i soffan får ni se.

Vad är det då som får mig att känna mig avspänd, tillfreds och i takt med livet?
Varje gång någon ser bakom masken, lyckas få span på den jag innerst inne vet att jag är. Den som kommer fram när jag för en stund lägger av masken och visar upp mig i all enkelhet.
Då människorna ser på mig i den stunden med respekt och vördnad, kärlek och uppskattning, inte kräver något av mig eller tycker att jag borde göra på något annat vis. Då känner jag en djup bekräftelse på att jag finns, duger och är älskad för den jag är.
Sånt kan förändra livet.

Så visa uppskattning för din älskade när han/hon minst anar det, mitt i vardagen.
I morgon kan det vara för sent. Livet är ändligt. Hon/han kommer inte att höra alla vackra ord som sägs på begravningen.