Världen är full av goda råd, handböcker och tipsrutor i socialt beteende. Om man följer alla dessa blir man bli en välprogrammerad socialingenjörsrobot. Redo att gripa sig an alla tänkbara situationer med en rapp kalkylering och blixtsnabb åtgärd. Smidig som en oljad ål skulle man undvika alla sammandrabbningar. Men vi är människor.
Människor har ett mekaniskt sätt att fungera i det sociala samspelet. Samspelet är styrt av koder och signaler som förväntas leda till önskvärda reaktioner. Vi fungerar enligt det system som sitter i ryggmärgen, som utvecklats av vanor och uppfostran. Känner vi inte till de rådande koderna och signalerna där vi råkar befinna oss, är det lätt att bli obekväm.
Koderna och signalsystemens främsta funktion är underlätta vårt kontaktskapande och därigenom vår förmåga att kommunicera.
Vid de tillfällen då allt fungerar enligt ryggmärgssystemen uppstår varken gnissel eller överraskningar.
Men som den underbara, komplexa och oberäkneliga varelse människan är så räcker koder och signaler bara en bit. I bästa fall är de inkörsporten till en djupare kontakt.

Alla möten är unika såsom alla människor är det. I en del möten med en annan människa reagerar vi starkt på något. Någon säger eller gör något som får oss att reagera starkt. Vår reaktion utlöser en reaktion hos den andre och så kan vi hamna i en situation som vi inte kan styra. Vi är förlorade i mekaniska reaktioner. Grälet är igång.
Varje gång detta sker, att vi reagerar starkt, så har något gammalt och obehagligt eller smärtsamt berörts (ex. bli avvisad, inte respekterad när man pratas vid, förlust, ouppfyllda förväntningar). Något vi gömt undan och inte vill bli påminda om, som vi trodde vi lämnat bakom oss men nu ställt sig framför oss.
Att bli lämnad och avvisad gör helt enkelt ont. Så ont att vi helst vill fly undan. Så vi undviker smärta och obehag genom att förlora vi oss i reaktionen (ex. ilska, manipulation, dra sig undan, skylla ifrån sig, gapa och skrika). Det är en självbevarelsereaktion vi använder för att komma undan obehaget och smärtan.
Med dessa omedvetna reaktionssystem i bagaget möter vi andra människor och utvecklar relationer. Då är det inte så konstigt att det ibland blir fel, att vi missförstår varandra, blir ilskna och sårade.
Emellertid.
Efter grälet kan man reflektera en stund över vad det var som hände.
Vad gjorde mig så ilsken?
Vad var det som utlöste min reaktion?
Ibland kan det vara bra att ha någon klok människa att gå igenom saken med. Då lär vi oss något om oss själva och blir en smula mer medvetna om hur livet farit fram med oss och hur vi kom att bli den vi är.
Kanske reagerar vi då inte lika mekaniskt nästa gång det inträffar.

Läs mer i arkivet: Häftiga reaktioner.