Att vara tillsammans med en person är ibland komplicerat. Man undrar ibland vem man är ihop med. Man upptäcker nya sidor hos sin partner som man inte hade en aaaning om. Hur kan det komma sig? Och det är lätt att gå vilse i alla nya upptäckter. Vem är han/hon egentligen?

På ytan ser det ut som att en parrelation består av två personer, jag och du. Men så enkelt är det lyckligtvis inte. Vore det enkelt skulle det inte vara så spännande att vara tillsammans. I själva verket är det minst fyra personer inblandade i varje parrelation.
• Jag
• Den jag tror att du är
• Du
• Den du tror att jag är
Därav komplikationer, besvikelser och förvirring.

Den jag är, har dom flesta av oss mer eller mindre kontakt med. Det är den person som bär sin historia och som jag djupt inne i mig själv vet att jag är. Så djupt inne att jag kanske har förlorat kontakten med det som finns på insidan. En mystisk, till stora delar outforskad människa som har en mängd egenskaper och förutsättningar, sammansatta i en unik kombination och som ständigt utvecklas.

Den jag tror att du är, är alla påklistrade och förvärvade identiteter som t. ex. lärare, busschaufför, direktör, dagisfröken, man, hustru etc. Identifikationer som är avhängiga det du gör och som upprätthålls med en viss ansträngning. Idéer om dig själv som du försvarar och som i sig föder förväntningar på dig själv och omgivningen.
"Är man dagisfröken så kan man inte…."
"Så gör man väl om man är äkta make….."
"Du som är lärare borde faktiskt veta ….."
Alltså sådant som förefaller självklart utifrån min uppfattning om dig men som vid närmare påseende inte alls stämmer överens med din uppfattning om dig själv.

Nu börjar man förstå att det är komplicerat med en parrelation. Ändå verkar de flesta vilja leva tillsammans med en annan människa.
Kanske lockas man just av att det är spännande att upptäcka vem den andre är. Men distraheras av alla idéer om vad jag/du/vi måste, för annars… tja, vadå? Vad skulle hända om jag/du/vi inte ägnade så mycket tid åt att uppfylla alla måsten. Ägnade mer tid åt att utforska vad som är viktigt för mig/dig/oss?

Ett steg till i utforskandet av vem jag umgås med och vem jag är, är att fundera över när och hur jag blir besviken på min partner.
Varje gång jag blir besviken på min partner, så har en förväntan jag burit inte blivit uppfylld.
Mina förväntningar har sin främsta källa i de ide'er jag har om min partner. Alltså den jag tror att hon/han är. Då vet jag att jag utgått från den jag tror att du är. Inte den hon/han är.
Enkelt i teorin men tar tid att utforska i praktiken.

Det är smärtsamt att vara med en människa som gör oss besvikna och sårade. Men sanningen är det bara finns den sortens människor.