Intimitet. Ett vackert ord. Man associerar lätt till närhet, förtrolighet, vänskap och smekningar.
Allt detta vi längtar efter och som ger själen näring.

För att vara nära en annan person krävs att man öppnar sitt hjärta, gläntar på förlåten och släpper in en annan människa i sitt hjärta. Det gör att man blir sårbar. Därför är det svårt. Vi har så många lagrade, kanske undanträngda minnen av att bli sårade. Så själen är tilltufsad. Vi stänger ute andra för att det var så smärtsamt att öppna sig och bli sårad. Alla har vi sådana upplevelser.
Många väljer att nöja sig med den fysiska närheten. Den som sker i sexualakten. Den ger oss en påminnelse av intimitet men är inte intimitet. Sex är sex.

För att bli intim med en annan människa krävs att man är närvarande i sig själv. Har kontakt med sig själv och sitt inre. Om man själv inte är närvarande vem är det då som skall uppleva intimiteten?
Lite mer närvarande blir man om man känner att man andas. Tar några djupa andetag. Eller känner hur kläderna sitter på kroppen. Så fort man får kontakt med sin kropp så blir man genast mer närvarande. Kroppen är alltid närvarande. Ofta är man själv ute och funderar på framtiden, löser något problem i huvudet eller tänker på gårdagen.
När man är närvarande kan man se och uppleva den andre med alla sina sinnen. Då börjar vi bli intima. Kan närma oss varandra mentalt, bli förtroliga, fysiskt, känna hänförelsen av en annan människas beröring och låta själen jubla.

Intimiteten kan bara ske i nuet. Upplevas i nuet, skapas i nuet.

Ta några djupa andetag och se din älskade i ögonen. Där kan intimiteten börja.

Man kan säga att intimitet är att mötas med hjärtat.