Antingen lär man känna varandra genom att träffas ofta på samma plats under en längre tid. Som på jobbet till exempel. Eller genom gemensamma vänner. Man får efter hand reda på mer och mer om varandra. Tiden knyter sitt band mellan människor. Faktum är att de flesta som ingår äktenskap i västvärlden träffar varandra på jobbet eller genom gemensamma bekanta.

Eller så lär man känna varandra genom att man umgås intensivt under en förhållandevis kort period, där man är öppen och visar sitt inre, vem man egentligen är innanför skalet och pratar om viktiga saker som därtill hör; livet, döden, frihet, kärlek. De stora och svårbegripliga frågorna alltså. Som på en semester när man är avslappnad och intresserad av kontakt. Eller om man kanske tvingas tillsammans, kanske av en olyckshändelse eller en intensiv personalutvecklingskurs. Under sådana omständigheter uppstår en speciell typ av band och man kan få många vänner, kanske en kärleksvän.

De vi emellertid tycks glömma bort är att man aldrig riktigt är densamma som i går. Vi utvecklas och förändras ständigt. Man kan se just detta faktum som en tillgång eller som det största hindret.
Betänk alternativet. Du fyller 23 år och då är du färdig. Förändras aldrig mer. Är och förblir densamme. Hur kul skulle du vara att umgås med i längden? Om nu längden är längre än tre månader.

Ändå förväxlar vi så ofta trygghet med igenkänning. Att vi vet vem den personen är, som vi säger oss känna. Att vi vet var vi har varandra. Vet hur vi reagerar. Lever upp till varandras förväntningar. Och när den personen gör något oväntat så blir vi förvånade eller besvikna. Följden blir lätt att vi, mer eller mindre omedvetet, försöker hindra den andre att förändra sig eller göra något oväntat. När min naturliga förändring och utveckling hindras då blir det genast besvärligt.

Kanske är det bästa att ständigt lära känna sin älskade. Och lära sig uppskatta den ständigt pågående förändringen.