I första fasen, när man väl är överens om att man är ihop, anpassar man sig till varandra. Det betyder även att ens frihet begränsas. Den friheten som består i att man får göra som man vill utan att ta någon större hänsyn till någon. Redan där händer något: mitt i förälskelsen kan man bli sur på sin partner för att det är faktiskt han/hon som tagit bort friheten från mig. Anpassningen blir tydligare när man flyttar ihop. Då kommer även olikheterna fram i dagen. Man försöker att få den andre att ändra lite på sig och slipa av en del olater. Små saker som irriterar: torka av diskbänken; skära ost utan att skapa kälkbacke; fälla ner locket till toaletten; inte peta sig i näsan. Det finns tusentals exempel. Ett arbete som är dömt att misslyckas.
Det är nog en del av innebörden i att "hitta ett liv tillsammans".

Det mesta under denna fas är ändå präglat av lust och framtidstro. Man kan oftast överse med olater hos sin partner ett par gånger, kanske i sina bästa stunder se det som charmigt.
Man lär även känna varandra lite mer på djupet, som en följd av att man lever under samma tak.
Så småningom blir även det som var nytt och spännande till vardag och man börjar längta efter någonting mer. Kanske att manifestera sin relation genom en ritual och en fest där släkt och vänner blir delaktiga.
Denna fas börjar då gå mot sitt slut.

Utmaningarna under denna fas är tre:
1) Att vara den man är och inte kompromissa för mycket så att man känner sig förkrympt och underlägsen.
2) Fortsätta att göra saker på egen hand och med sina vänner. Då underhåller man sin egenart, den som attraherade din partner.
3) Upprätthålla vaksamheten på att det jag ser hos den andre och inte gillar inte nödvändigt vis är något han/hon måste ändra på. Det kommer alltid att finnas saker som man tycker borde ändras på. När man tänker tanken att "det vore bättre om han/hon…." då är det dags hissa varningsflagg.
Det handlar om att ställa sig frågan: vill jag leva med den här personen så som han/hon är just nu?

Nästa vecka kommer del 2.