En dag inser man att barnen har flyttat hemifrån, huset är färdigrenoverat och man har blivit lite rynkigare i ansiktet. Kanske har man även passerat den magiska gränsen 50 år. Och det har även min livspartner gjort. Man är på "döhalvan" och har kommit in i postprojektfasen.

Frågan om hur skall vi nu spendera resten av våra liv, ligger och gnager. Det finns ett livsval att göra. Två huvudvägar kan skönjas bland alla möjligheter.

Den ena handlar om att fortsätta som inget har hänt. Man håller fast i barnens liv, lägger sig i och vill vara med att styra och ställa. Kanske skaffar man sig en sladdis om möjligheten finns eller en hund. Man fortsätter att leva som familj fast man egentligen är ett par. Ägnar sig åt att det man alltid gjort och pratar om det som man alltid pratat om. Så småningom har man gått igenom alla gamla minnen och tycker lika om allt. När allt är välkänt så har vi inte så mycket att prata om. Att sätta tryggheten i främsta rummet leder inte alltid till glädje.

Den andra vägen handlar om att inse att vi inte har ett gemensamt projekt som knyter oss samman. Det som gör att vi vill vara ihop är att vi vill det. Att vi båda gör valet, var och en för sig. Då måste man få den andra att vilja välja mig. Precis som vi gjorde när vi träffades. Då var vi olika och kände inte varandra. Vi hade spännande möten, gjorde saker ihop och hade mycket att prata om.

Vägen vidare är att fortsätta vara en oavhängig person och utvecklas som människa, ta reda på vad jag vill nu och framåt, önskar och längtar efter utifrån mig själv.

Naturligtvis rör det om i grytan och stör min partner. Det är som att gå isär lite. Och det är det som är meningen. Om man är för intrasslade i varandra, med vanor, likhet och gamla ingrodda förväntningar så är det svårt att mötas.

Det handlar helt enkelt om ta tag i frågan om vad JAG vill göra med resten av mitt liv.