Viljan är något självklart för oss alla men vi har inte alltid tillgång till den. Ibland vill man ingenting, känner sig vilsen och tycker att det mesta är meningslöst. Nästa dag kan man vilja så mycket att man inte vet i vilken ände man skall börja. Oftast agerar vi vanemässigt utan att fråga vad och om vi vill.
Viljan kan lätt förväxlas med lust. Man har lust till det eller det. Men lusten är förankrad i känslorna och begären. Viljan går djupare än så.

Viljan kan även förväxlas med sådant man borde eller måste. Men måsten och borden är sådant vi lärt oss och inte reflekterat över, förankrat eller kommit underfund med själv. Sådant man gör för att man alltid gjort det.
Det finns egentligen bara två måsten: Man måste välja och man måste dö.

Viljan är den kraft som hjälper oss att fatta beslut och sedan agera för att genomföra besluten.
Det är alltså en medveten process.

När man då fattat ett beslut eller skall göra ett val, hur kan man då veta att det är det man vill? Att det inte är något som jag bara tror att jag måste eller borde?

För att söka svaret på den frågan behöver vi titta djupare i viljans källa.
Viljan kommer från det som är det verkliga Jag. Det som finns längst inne, innanför måste, borde, vanor, lärdomar, pålagor, rädsla och så vidare. Det som de allra flesta av oss förlorat kontakten med för länge sedan. Den kärna som tveklöst vet vad den vill och behöver i alla stunder. När man får kontakt med sin kärna så är det ingen tvekan, det är fullkomligt sant. Därav uttrycket "viljan är förankrad", (i Jaget alltså). Man VET. Man behöver inte argumentera eller övertyga sig själv eller någon annan.

Viljan är alltså det starkaste och sannaste uttrycket för dig själv.
Tyvärr så har vi alla mer eller mindre blivit tilltufsade och tvingats trycka undan vår vilja i de tidigare åren. Vi skulle göra som någon annan sa. Ibland under visst hot om repressalier. Och ju mer och oftare vi tvingades att trycka undan vår egen vilja desto mer förlorade vi kontakten med oss själva. Vi blev mekaniska och kanske snälla. Vi gjorde som omgivningen sa och när vi blev vuxna så fortsatte vi att göra som man ska, bör och måste. Som vi lärt oss och som vi är vana vid. Viljan gömdes långt inne, så långt inne att vi förlorade kontakten med den och tomheten växer i oss.

Men vår vilja ligger där inne och vill få sitt uttryck. Och man kan med små enkla medel återknyta kontakten med den.

Mer om det nästa vecka.