Blickar vi tillbaka i historien är det oftast alla svårigheter och tråkigheter som flyter upp i minnet. Vi använder dom som förklaringar och orsaker till att vi inte kan, förmår, törs etc. Följden blir att vi förminskar oss. Gör oss mindre är vi är. Ibland så mycket att vi inte ens är villiga att pröva vår förmåga eller styrka.
Kanske gör vi det i någon slags hänsyn till vår partner. Kanske för att han/hon inte skall känna sig obekväm. Sådan hänsyn är falsk och är dessutom förnedrande för partnern, eftersom den grundar sig i tanken att han/hon
inte skulle klara av att se dig så kraftfull.

I jämförelser med andra kommer vi oftast dragande med vår tråkiga historia och kommer oftast till slutsatsen att alla andra har haft det bättre.
Mitt liv har varit ett helvete.
Därför kan det vara bra att betänka att alla jämförelser är av ondo.

Vi definierar alltså oftast vårt liv efter de svårigheter vi haft och låter det begränsa oss nu. Vi är så vana vid det att det känns helt naturligt. Vi är så bekanta och nästan bekväma med begränsningarna att det andra perspektivet är befängt, fånigt och till och med otänkbart för att inte säga skrämmande.
Visst, många av oss har haft det svårt. Det skall inte förnekas. Problemet handlar om hur vi nu hanterar det som skett.

Men det andra perspektivet handlar om att vi trots och ibland tack vare historien är obegränsade. Med möjligheter och förmågor som vi begränsat för vi inte tror oss om dem eller prövat att utforska dem. Och tanken på att jag skulle vara en kraftfull och obegränsad människa blir då svår att identifiera sig med.

Tanketest:
Skriv ner så många saker som du är dålig på, under två minuter.
När du gjort det så ta en kort paus.
Skriv nu ner alla saker du är bra på, också under två minuter.

Vilken lista blev längst och vilken var svårast att skriva?

Som Nelson Mandela sagt:
Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest.
Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra.
När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.