Att låta sig svepas iväg, utan varken vilja eller chans att göra motstånd. Hoppa utför stupet utan möjlighet att hindra fallet. Förlorad bortom all kontroll. Insvept i berusning och uppfylld av en oemotståndlig dragningskraft som upptar alla sinnen och tankar. Skrämmande fantastiskt. Bara en sak blir viktig i livet: samvaron med sin älskade – jag måste få vara där!

Denna upplevelse borde alla människor få erfara åtminstone en gång i livet. Det tillhör liksom allmänbildningen.

När man blir så inriktad och hopplöst förlorad så har något annat inträffat samtidigt: man har förlorat sin frihet. Samtidigt som man älskar intensivt så har den man älskar berövat mig friheten. Jag är hopplöst förlorad och kan inte koncentrera mig på något annat.
Det som ger mig så mycket – så starka upplevelser, är jag rädd om, vill värna som min värdefullaste ägodel. Skydda och inte minst ha för mig själv. Jag vill äga henne/honom till flera hundra procent – totalt.
Men vem vill bli ägd? Vem vill bli instängd i guldbur och bevakad?
Allt som vi försöker hålla fast vid, bevaka och skydda hindrar vi från att utvecklas, det blir skämt och befläckat.
Som att hålla en god chokladbit hårt i handen. Den smälter och kladdar ner och ingen vill ha den efter ett tag. Inte ens du själv.

När jag mötte den djupaste fränden någonsin, som förstod och som såg saker och ting på samma sätt som jag, sveptes också sans och förnuft iväg: Låt oss för evigt vara tillsammans som nu!
Aldrig utvecklas? Aldrig något nytt? Aldrig mer uppleva attraktionen av det främmande, upptäckarglädjen och lusten att utforska?

Den första gång jag såg dig.....såg jag bara en skymt av dig. Sen blev jag blind. Såg inte dina naturliga skavanker. Det som ger din karaktär dess charm.
Och döv. Hörde inte när andra sade att hon/han är en vanlig människa.
Och dum. Förstod inte att du också hade tillkortakommanden.
Allt med dig var ljuvligt, underbart, fantastisk..... Jag slutade att vara uppmärksam. Kanske såg jag bara min fantasi, min önskan om det perfekta.

Så plötsligt en dag så är du inte alls som du var tidigare. Vad har du gjort?

Jag har börjat se igen.

Men låt dig inte skrämmas. Njut så länge det varar. Njut av den instängda lyckan, att äga och att vara ägd, av den totala samsynen och var blind, döv för omgivningens klokheter och lite dum.
Så länge du är medveten om det så är det ingen fara.