"Jag hade velat ge dig hela världen och jag har bara en blomma", sa han till sin hustru när hon fyllde förtio år. Hon såg glad ut, ja hon till och med sken upp så att alla skulle se hur glad hon var när hon tog emot tulpanen som han räckte henne. Men inom sig var hon som vanligt.
Och det var som vanligt.
Han gav henne aldrig något men ville så mycket. Och han bedyrade alltid sin kärlek så att hon skulle noggrant höra vad han sa. Hur kunde hon vara olycklig med en sådan man? Som skröt över sin fantastiska fru, som gjorde honom så lycklig.
Ibland var de ute på kalas. Då pratade han alltid om hur bra hon dansade. Men ingen såg honom någonsin bjuda upp sin fru.

Grannfrun däremot, hennes man sa inte så mycket. Han var av den där tysta, karga typen.
De senaste femton åren hade han varje lördag och söndagsmorgon väckt henne med te på sängen, ett glas juice, en färsk fralla med hennes favoritost och morgontidningen. Och han skötte alltid om hennes bil, gjorde den ren och såg till att allt fungerade som det skulle.
Det hände att hon frågade om han älskade henne. Då glittrade det till i hans ögon innan han slog ned blicken och svarade tyst "jovisst". Och det var nog glittret hon ville se.
När hans arbetskamrater frågade hur de hade det nuförtiden så svarade han "jo det är bra". Så var den saken utredd.