Alla har vi råkat ut för att förlora något som var viktigt för oss. En nalle som var ens bästa och trognaste vän. Grannar som man förlorade när man flyttade långt därifrån. Hunden som plötsligt blev gammal och måste avlivas.
Och alla förlorade visioner om vänskap, självbilder, förhållanden och om hur det skulle bli. Som bara visade sig vara en illusion eller from förhoppning.
Allt som vi förlorar måste sörjas. Men allt är inte accepterat att sörja.

Som barn fick vi väl ibland höra att "det är väl inget att sörja över" varpå vi skämdes och svalde. Gjorde våld på våra känslor. Lärde oss att just det där är inget att sörja över.
Om dockan är trasig så köper vi bara en ny.

Men det var min docka. Som var unik och kunde inte ersättas av någonting. Som bar så många av mina hemligheter. Som alltid lyssnade och förstod. Som fått utstå mina vredesutbrott när jag kastat henne i hörnet, för jag var så ilsken.
Och nu är dockan trasig, söndersliten av kattens lek.
Och pappa säger att han ska köpa en ny? "Det var ju bara en docka."
Så vi svalde gråten. Och lärde oss att man kan inte sörja saker. Går dom sönder köper man nya. Därmed är det ingen ide att varken vara rädd om dom eller fästa sig vid dom. (Kanske är det därför vi har så lätt med slit och släng?)

Det ligger nära till hands att påminna om ett annat talesätt:
Mister du en så står det tusen åter. Så varför bry sig om sin relation?

Men när vi mister något så känns det alldeles naturligt att sörja. Impulsen finns där även om vi inte följer den. Och faktum är att vi har inget annat sätt att hantera förlusten än att sörja. Gråta. Låta sorgen ha sitt naturliga uttryck. Och till slut går det över sorgen är förbi. Något nytt inträder och tar det förlorades plats.
Tillåter vi oss inte att sörja så riskerar vi att bli bittra. Gå sura genom livet. Klaga och gnälla.

Och framför allt trösta aldrig någon som sörjer. Tröstar gör vi bara för vår egen skull.
Låt den som sörjer ha sin sorg. Men stanna kvar hos den. Håll den i hand, servera den något att dricka som ersättning för vätskeförlusten och visa att du finns till och i närheten som en representant för att livet ändå finns. Tills sorgen går över för den här gången