Någon har sagt att ju mer otrygg man är i sig själv desto mer försäkringar tar man. Kanske är det så att vi försöker kompensera den inre osäkerheten med yttre försäkringar.
Men någonstans går en gräns för hur mycket tänkta katastrofer vi har råd att försäkra oss mot. Ett visst mått av trygghet ger emellertid en behaglig tillvaro och är säkert bra för nattsömnen. Katastrofen kan ju faktiskt drabba oss. Men de katastrofer som vi kan försäkra oss för är av materiell natur.

Mycket av skräcken för katastrofen handlar om att vi inte tror oss om att kunna möta de känslor som den för med sig. Att inte kunna klara av att bli av med alla prylar, familjeklenoder, eller vad det nu är vi värdesätter för ting i tillvaron.

På samma sätt är det i förhållande till andra människor. Vi vill kontrollera andra, vad de får säga, tycka eller göra så att det inte stör oss. Så att vi inte måste möta känslor som vi är ovana att hantera, tänka tankar som vi aldrig tänkt förut.

För hur känns det och hur tänker jag när min älskade plötsligt kommit på att han/hon är homosexuell? Eller tvärtom om vi har ett homosexuellt förhållande.

Våra tanke– och känslosystem är uppbyggda av traditioner och erfarenheter och definierar vad som är tryggt och hemtamt för oss.
I grunden handlar det om självtillit. Tillit till att jag kan hantera de känslor som uppstår i mig om något inträffar som jag inte är van vid eller är främmande inför. Att ha tillit även när jag är osäker.

Å andra sidan: vem vill leva i en tillvaro där allt är tillrättalagt, förutsägbart och aldrig bjuder på någon överraskning? I en tillvaro där till och med livsgåtan är löst?
Det skulle vara fruktansvärt tråkigt. Man skulle aldrig behöva använda sina kreativa resurser för att hantera det oväntade. Aldrig behöva tänka någon ny tanke eftersom alla tankar redan var färdigtänkta och lagda på plats.

Vi behöver otryggheten. Det är därför vi söker äventyret. Det är därför ordet slentrian har så negativ klang. Inte minst i förhållandet. Och många söker äventyret i ett nytt förhållande för att ta sig ur slentrianen. Misstaget man gör i det fallet är att man inte inser att man själv har lika mycket ansvar för att slentrianen uppkommit som sin partner.

Äventyret finns inom oss har någon annan sagt.
Det gäller alltså att leta på rätt ställe – både utanför sig och inuti.