I västvärldens ordnade tillvaro har vi försäkringar för allt, mot allt och till allt. Trygghetssystemens överhet vakar över oss. Statens omvårdnad och det välorganiserade samhället med skyltar för allt och till allt vägleder oss. Här är det inte lätt att gå vilse eller känna sig otrygg. Man skulle kunna säga att det är ingen mening att undra över något för länge. Vi kan få svar på allt och finns det inte nu så kommer det snart när utredningen levererat det. Eller kolla på internet.
Man kan fråga sig om det är hälsosamt med all denna trygghet och välordnade tillvaro. Lite klädsam oordning och sex till åtta egendomligheter om dagen vore väl stimulerande? Livsmysteriet skulle bli påtagligare.
Gåtan skulle knacka oss på axeln och viska i vårt öra:
– Hördududu, du skall inte ta allt för givet. Tänk om det inte är som du tror?

Viljan för att utforska livsgåtan är drivkraften för mognaden. Att mogna som människa innebär att bland annat att ta sin förvirring på blodigt allvar och föra den till ständigt högre nivåer. Dra lärdom av kunskap och erfarenheter. Och framför allt att omsätta dem i konkret handling i vardagslivet. Fördjupa frågorna runt livets mysterier. Komma närmare den man är och samtidigt bli mer och mer denna unika människa. Förutsättningen är att man intresserar sig för sitt liv. Lusten att vilja veta är huvudingrediensen. Inte att förbättra sitt liv. Livsförbättringen brukar falla ut som en bonus.

Det är ett vägval. Och att välja är ett av de två måsten som finns i livet.
Vi måste välja.
Vi måste dö.
Och när vi väl gjort vårt val kommer tvivlet på om vi valt rätt.
Hur skall jag kunna veta veta det?
Jo, efterhand visar det ju sig. Under tiden kan man utvärdera sina val på följande sätt:
Om det jag väljer att göra och tänka leder till att jag känner mig mer tillfreds, sover bättre, gillar det jag ser när jag ser mig själv i spegeln och jag skulle med glädje läsa om det i morgondagens tidning – då är jag nog på rätt väg.
Om inte, kan jag vara fullkomligt säker på att jag är på fel väg.