När man varit ihop ett tag så börjar man ta varandra för givet. Kvinnan tror att hon känner sin man och mannen tror att han känner sin kvinna.
I själva verket så känner man inte alls varandra. Det är egentligen helt omöjligt att känna den andra. Den andra förblir ett mysterium. Lika väl som man själv är ett mysterium. Låter vi det vara så, förblir relationen en spännande, mystisk och en ständig källa till äventyr.

Å andra sidan: om vi tror oss känna den andre så förväntar vi oss att hon/han skall uppträda så som vi tycker att hon /han är. Och blir besvikna när hon/han inte gör det. Vi kanske till och med försöker kontrollera och begränsa den andre så att hon/han skall leva upp till vår uppfattning.
Gör hon/han det inte blir vi störda.

Hur kan det komma sig, undrar man då?
En orsak är att vi i grunden ser oss själva så begränsade, att vi tror oss inte om att kunna möta och hantera dom känslor som uppstår när den andre agerar oväntat, utanför vår uppfattning. Att partnern skulle göra något som jag inte väntat är mycket skrämmande för många människor.
Därför lägger vi mycket energi på att kontrollera och styra den andre. Och hindrar på så vis den andre och oss själva att utvecklas.

När den andre lever upp till mina förväntningar så är det lätt att ta honom/henne för given.
Det är både respektlöst och förödmjukande.