I takt med att Markus språk berikades med fler ord, nyanser och uttryck växte hans förmåga att förstå hur saker och ting förhöll sig. Hans värld var visserligen begränsad till hemmet med dess närmsta omgivningar, dagis och vägen däremellan samt några utflykter till släkt och köpcenter, men större än så var inte hans värld. I den fanns det alltid någon som han kände och i bästa fall modern eller fadern. I Markus värld fanns det också villkor för det mesta. Det var inte alltid lätt att lista ut vilket villkor som gällde just nu men Markus, som alla barn, var mycket uppfinningsrik när det gällde att hitta sätt att göra rätt, vara till lags, upptäcka och underordna sig villkoren. Till exempel lärde han sig tidigt att mat åt man på bestämda tider och inte när man råkade vara hungrig.
Hittade han inte något sätt att underordna sig så blev det alltid krockar. Då kunde han smärtsamt erfara att han för en stund blev utestängd från gemenskapen med föräldrarna eller dem han satte sin tillit till. Han fick till exempel sitta ensam i ett hörn eller inte komma upp i mammas knä fast han så gärna ville. Gemenskapen var den viktigaste livskällan och han, som alla andra barn, visste det inte på de vuxnas vis men han kände det. Det största obehaget han visste var att bli lämnad av modern. Han kunde helt enkelt inte förstå sambandet mellan att modern gick ifrån honom och att det kändes obehagligt inombords och tårarna föll. Det bara hände.

De vuxna tyckte ibland att han var väl envis, gullig, högljudd, förtjusande, bråkig, störande, duktig, skojtokig – ja i stort sett det som vuxna brukar tycka om barn. Och de vuxna tyckte mer om honom när han var gullig, förtjusande, duktig, och skojtokig. Ingen sa att de tyckte om honom eller visade honom att de älskade honom när han var envis, högljudd, bråkig, eller vägrade. Så han ville vara gullig, förtjusande och duktig för då fick han en känsla av att han var omtyckt och fick gärna vara med i gemenskapen. Men det lyckades inte alltid. Ibland gjorde han bara saker. Drog i bordsduken. Bar omkring pappas nyckelknippa och lade den ifrån sig någonstans. Pillade med fönsterhissarna i bilen. Inte visste han varför. Faktum är att han aldrig funderade på varför han gjorde saker förrän de vuxna frågade honom. Och då visste han inte varför heller men gav de svar som han trodde var bra för de vuxna och det som de ville ha. Och så lärde han sig mer och mer hur han skulle göra, säga och bete sig.

I skolan gick det ganska bra fast han var väldigt osäker i början. Men Markus trodde att ingen märkte det för han visade det aldrig. När mamma frågade sa han att det var jätteroligt och det var det ju också för det mesta. Han ville inte oroa sin mor.

Snart hade han skaffat sig några kompisar som han spelade boll med på rasterna och ibland gick hem till efter skolan. Han var aldrig i slagsmål eller något sådant men en gång i trean var det en äldre pojke som dängde in honom i ett skåp. Det gjorde så ont att han gick in på toaletten och grät. Han skämdes för att han grät. För att ingen skulle höra det spolade han hela tiden i toaletten tills gråten gick över. När han kom hem den dagen sa han inget till sin mor eller far om händelsen. Dom frågade inte heller. Markus gick och lade sig på sin säng och låtsades läsa läxor. Innerst inne längtade han efter att mamma skulle fråga hur han haft det i skolan så att han kunde få berätta. Men han ville inte oroa mamma. Och pappa skulle bara bli arg och börja gapa om usla lärare och den dåliga disciplinen bland dagens ungar och glömma bort att fråga om han hade ont och fråga om han ville sitta i knät och så. Markus sa inget. Och det var nog inte så farligt ändå. Dessutom var han väl ingen förstagluttare heller.
Dagen efter hade han ett rejält blåmärke på axeln och ett på höften och det ömmade fortfarande.